Även om George Orwell inte förutspådde musiktrender när han skrev 1984, så borde väl boken vara ett dåligt omen för musik som gavs ut det året.Själv ska jag precis börja läsa GB84 av David Peace, om gruvstrejken och det mentala klimatet i Storbritannien under det gudsförgätna året.
För att komma i stämning tänkte jag återuppliva musikåret 1984. Det borde vara ganska kasst, tänkte jag, men inte alls. Det finns riktigt många höjdpunkter.
Allra bäst, The Smiths släppte sin självbetitlade debut-lp. Årets näst bästa skiva: The Magazine av Rickie Lee Jones.
Extremt intressant "seriös" debut av förra tonårsstjärnan Lisa Dalbello, som valt sitt efternamn som artistnamn: Whomanfoursays, producerad av Mick Ronson.
Paul Wellers nya band The Style Council släppte Café Bleu och fick miljontals The Jam-fans att klia sig i huvudet av förvirring.
I kategorin riktigt bra skivor skulle jag även vilja räkna in The Big Express av XTC, Brewing Up With av Billy Bragg, Learning To Crawl av The Pretenders, Fugazi av Marillion, Body & Soul av Joe Jackson, Goodbye Cruel World av Elvis Costello, Purple Rain av Prince och A Pagan Place av The Waterboys.
Men allra oftast - då - lyssnade jag nog på tre skivor: Born In The USA av Bruce Springsteen, Voice of America av Little Steven och Animalize av Kiss. Born In The USA har ett antal klassiska låtar, men lider svårt av sin okänsliga produktion. Och vem vill höra Cover Me i dag? Animalize är lättglömd, inte minst den tjatiga monsterhiten Heaven's On Fire som misshandlats till döds av miljoner Idoldeltagare. Av dessa tre är det märkligt nog Little Stevens ytterst politiska skiva med hård rock (eller till och med hårdrock på vissa ställen) som på sätt och vis hållit bäst.
Inte lika stort i min värld, men ändå: Sade debuterade med Diamond Life.
U2 var på väg att ta klivet till megastora, även om många ställde sig frågande till The Unforgettable Fires ganska grötiga ljud.
Leonard Cohen gav ut Various Positions, med Hallelujah - och sedan var ännu fler Idol-säsonger räddade... och fortfarande tror snorvalparna att det är Jeff Buckley som gjort originalversionen.
Extremt tidstypiskt, men inte riktigt min bag: Frankie Goes To Hollywoods debut i fullängdsformat, Welcome To The Pleasuredome.
Svenskt? Ja, Ulf Lundell hann ge ut två skivor: coverskivan Sweethearts i mars och den akustiska 12 sånger i november. Relativt förbisedda då, omistliga delar av Lundells katalog i dag.
Mats Ronander fortsatte sin särpräglade solokarriär med 50/50, med många tidstypiska, blänkande kompgitarriff och massor med kluriga texter. Imperiet kom med sin självbetitlade ep, med sex låtar. Docenterna släppte Tid och lust.
Några urval ur hårdrocksfacket: Deep Purple återförenades och släppte Perfect Strangers, Iron Maiden kom med Powerslave, Whitesnake gav ut Slide It In, Judas Priest släppte Defenders of The Faith och svenska Europe gav ut Wings of Tomorrow.
Och naturligtvis, en skiva jag egentligen upptäckt på allvar först flera år senare, 1984 (vad annars) av Van Halen.
PS: Vad gjorde egentligen den alltid lika produktive Bob Dylan 1984? Jo, han gav ut ännu en halvkass liveskiva, Real Live. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar