Mary Gauthier sjunger sin egen historia

Mary Gauthiers sjunde skiva heter The Foundling och släpps 19 maj.

Temaalbumet handlar om hennes eget liv som bortadopterad. Som 15-åring rymde Mary Gauthier från sin adoptivfamilj och först vid 45 fick hon tag i sin riktiga mor, som inte ville ha kontakt med sin dotter.

"My birth mother and my adopted family loved me the very best they could and I am grateful for their sacrifices. I do have a good life. It has been a long road and it’s taken me longer than I am proud of, but these days I find myself at peace, grateful for each borrowed day", skriver Mary Gauthier i en text om hur skivan kom till.

Det återstår att se om Mary Gauthier äntligen överträffar sitt andra album, Drag Queens And Limousines, som jag håller som hennes bästa.

Delårsrapport för första kvartalet

Årets första månader brukar ge mager skörd i skivhänseende. Desto mer glädjande att januari-mars i år inneburit ovanligt många intressanta skivsläpp. Från och med nu är det dessa skivor som måste passeras när årets bästa-listan ska summeras i december.

Laura Veirs sjunde studioalbum, minimalistiska July Flame, är en given höjdpunkt. Akustiskt, lite avigt och med Veirs skarpa sångröst som nästan skär sig, men bara nästan. Bättre soundtrack till en bister vinter är svårt att tänka sig.

Joanna Newsoms trippel-cd Have One On Me kändes hopplös först. Alla 18 låtarna lät ungefär likadant, alldeles för hippieutsvävande och Kate Bush-iga (för en gångs skull är den liknelsen helt relevant). Men någonting hände efter fyra-fem lyssningar, och nu är Joanna Newsom en omistlig del av 2010.

Bästa svenska skivan är utan tvekan Now It's Dark med Steso Songs. Karolina Stenström kommer att göra mycket bra musik under en, förhoppningsvis, mycket lång karriär.

Hedersomnämnanden till Beth Nielsen Chapman för vuxenrocken på Back To Love och 82-årige Mose Allison för trivseljazzen på The Way of The World, liksom till Mikael Wiehe för Ta det tillbaka.

Måhända är ändå Eels skiva End Times årets hittills allra bästa. Mark Oliver Everett, eller E som han kallar sig, besjunger kvinnan som lämnade och - kanske - världens undergång:

"She is gone now
And nowhere near
Seems like end times are here"

För alla oss undergångsromantiker är det svårt att inte älska John Lennon-pianon, sånger om olycklig kärlek och isolering.

"Well it's a pretty bad place outside this door
I could go out there, but I don't see what for
And I'm happy living in the dark
On the edge of my mind
And it's nobody else's business"

Mediernas låtsaslekar fortsätter

Medierna fortsätter att ägna sig åt låtsaslekar (se också nedan). I dag har Dagens Industri frågat 1 558 företagsledare vilken person de vill se som statsminister i en eventuell rödgrön regering. Föga förvånande får Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand flest röster.

Det allra mest överraskande är nog att hela 5 procent vill se Vänsterpartiets ledare Lars Ohly som statsminister. Jag visste inte att det kryllade av kommunister bland företagsledarna.

Mediernas kampanj

Just nu pågår en kampanj i medierna för att få väljarna att glömma att vi röstar på parti. Alla medier ger stort utrymme åt mätningar som förklarar att Fredrik Reinfeldt åtnjuter större förtroende än Mona Sahlin.

Medierna försöker få oss att tro att kampen Reinfeldt-Sahlin är avgörande. Det är naturligtvis desinformation från medier som försöker rädda en sjunkande regering.

I själva verket är svenska väljare väl medvetna om vad partierna står för och röstar på parti, inte på person. Ideologi betyder mycket i väljarnas val.

Sant är att partitrogenheten har minskat, och att fler hoppar mellan blocken. Men det innebär inte att väljarna inte förstår att personen företräder ett parti. Det går inte att rösta på Fredrik Reinfeldt utan att få Moderaterna med i paketet. Men när Reinfeldt åker ut från Rosenbad så kan han trösta sig med att han i alla fall har journalisternas förtroende.

177-99

Alliansen lägger 177 miljoner kronor på valkampanjen mot de rödgrönas 99 miljoner, enligt DN. I'm just saying.

Vi lever i politiska tider

Mikael Wiehes nya skiva är inget mästerverk. De nya låtarna står sig slätt mot de gamla favoriter som tolkas på den medföljande liveskivan.

Därför är det min slutsats att Ta det tillbaka ligger på elfte plats på Itunes topplista för att svenskarna vill ha politiska sånger.

Det finns inte mycket politik bland svenska artister. Jag tror att det anses vara no-no att sjunga om politik, särskilt inrikespolitik och partipolitik.

Mikael Wiehe är ibland nästan generande plakataktig i sina texter. Att döpa en låt till Nyliberal och en annan till Fascismens racka är inte speciellt subtilt. Ack, så fjärran från från Wiehes allra bästa texter, som Flickan och kråkan eller Sakta lägger båten ut från land.

Om ni vill ha musik, köp hellre någon av samlingsskivorna med Wiehe. Om ni vill ha politik, kan ni köpa nya skivan.

PS: Okej, jag är orättvis. Wiehe är som vanligt bättre än de flesta andra artister ur samma generation. Skåla för bättre tider och Strö all min kärlek är fina bitar. Men han kan ännu bättre, det är min poäng. DS

Omslaget till Nobody's Daughter

Omslaget till Holes nya skiva Nobody's Daughter har offentliggjorts, liksom låtlistan. Låtarna är de förväntade, inga stora skillnader mot de förhandsuppgifter (och läckor) som florerat på internet.

Första singeln Skinny Little Bitch är inte ett av de bättre spåren. Jag föredrar när Courtney Love drar ned tempot och gör lite mer vuxen rockmusik, som till exempel Pacific Coast Highway eller Letter To God. Skivan släpps 28 april och nedan är hela låtlistan:

1. Nobody’s Daughter
2. Skinny Little Bitch
3. Honey
4. Pacific Coast Highway
5. Samantha
6. Someone Else’s Bed
7. For Once in Your Life
8. Letter to God
9. Loser Dust
10. How Dirty Girls Get Clean
11. Never Go Hungry

Historien om Gogol Bordellos samarbete med Rick Rubin...

... är läsvärd på Billboard.com

Nya skivan Trans-Continental Hustle släpps 26 april.

Sa*ans j***a vårh*lv*t*

Det finns faktiskt inte ord för hur mycket jag hatar våren.

Trevande smakprov

The Hold Steadys första singel från nya skivan Heaven Is Whenever finns för provlyssning på Pitchfork.

Jag kanske är kräsen, men Hurricane J låter inte fullt lika jublande som bandets låtar brukar. Det låter snarare Elvis Costello än E Street Band.

Det betyder inte att låten inte är bra. Bara lite annorlunda. Heaven Is Whenever släpps 28 april.

Magnus och Basse

Lite roligt är det att Magnus Lindbergs och Basse Wickmans nya gemensamma hemsida heter www.magnusochbasse.com (Ni som inte vet varför det är roligt kan sluta läsa här.)

På sajten kan man provlyssna på flera låtar från skivan Vita lögner + svarta ballader, volym 1 som släpps på onsdag 24 mars. Det låter väldigt rickenbackrigt och bra.

En nutida politiker

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har stora framgångar i opinionen. Väljarnas förtroende för henne ökar samtidigt som hon lyfter sitt eget parti.

Naturligtvis vill alla veta vad som ligger bakom framgångssagan. Efter att ha läst tidningen Fokus långa reportage blir jag inte ett dugg klokare.

Mitt första intryck är att Maria Wetterstrand är en opportunistisk maktpolitiker vars enda strävan är att hamna i regeringen. Själva politiken hamnar i bakvattnet när Fokus skriver. Allting handlar om spelet. Men det beror nog mer på Fokus än på Wetterstrand.

Het skivvecka väntar

Veckan som kommer är årets hittills hetaste skivreleasevecka. Mikael Wiehe släpper Ta det tillbaka, Magnus Lindberg och Basse Wickman släpper sin första gemensamma skiva Vita lögner + svarta ballader volym 1, Mose Allison gör comeback med The Way of The World och Hansson de Wolfe Uniteds samlingsskiva Retrospektiv kommer ut.

Men jag ser nog mest fram emot The Weakerthans liveskiva Live At The Burton Cummings Theater, inspelad i bandets hemstad Winnipeg.

Bästa medicinen

Emily Jane White släppte sitt andra soloalbum, Victorian America, i fjol. Hon har också spelat in med bandet Diamond Star Halos (vars enda ep finns tillgänglig gratis här). Men hon har aldrig gjort något bättre än sin debutskiva som soloartist, Dark Undercoat. Det är - skulle jag vilja hävda - en modern klassiker.

Nu kan man, via Itunes, köpa en "dubbel" med både Dark Undercoat och Victorian America till det facila priset av 179 kronor. Att inte hoppa på det erbjudandet är hål i huvudet.

Särskilt Dark Undercoat är extremt effektiv mot vårdepression.

Reeperbahns nyutgåvor har släppts

Jag förvånade mig själv med att skaffa Reeperbahns remastrade nyutgåvor. Jag har bara lyssnat sparsamt på bandet och aldrig varit en fan. Under en kort period gillade jag Olle Ljungström som soloartist, men i dag tål jag ärligt talat inte karln.

Men det är klart: Reeperbahn gav ut skivor mellan åren 1979 och 1983, då mitt musikintresse verkligen kickade i gång på överväxel. Om jag var musikintresserad från... säg 1974 och framåt så exploderade intresset under de år då Reeperbahn var verksamma. I princip är jag intresserad av all pop- och rockmusik som kom under den perioden. Jag gillar inte allt, men jag suger i mig intrycken (och är lite nostalgisk också, om jag ska vara ärlig).

2010 års svar på Plastic Ono Band

Skilsmässoskivan är en genre som aldrig blir gammal. Särskilt inte sedan Bob Dylan med Blood On The Tracks visade att den kunde bli ett kreativt lyft. Mark Oliver Everett, eller E som han kallas, har troligen lyssnat mycket på Blood On The Tracks och Bruce Springsteens Tunnel of Love inför Eels nya skiva End Times.

En ännu större förebild har nog varit John Lennons Plastic Ono Band. Det är mycket Lennonpiano på End Times, och I Need A Mother kunde lika gärna ha sjungits av Lennon. Mark Oliver Everetts egen mor avled i cancer 1998 och systern, som led av schizofreni, tog sitt eget liv två år tidigare.

Det går inte att bortse från familjehistorien och från Everetts eget tal om att nya skivan handlar om uppbrott från ett förhållande. Musiken avspeglar den intensitet som dylika händelser för med sig.

Rut-avdraget handlar om överklass och underklass

De flesta politiska frågor rör mig inte i ryggen. En procent hit, en procent dit. Skillnaden mellan vad alliansen gör och de rödgröna gör är ofta försumbar.

Men så dyker vissa frågor upp och börjar mala i mitt huvud. Frågan om rut-avdraget är en sådan. Varför är jag så upprörd? Är det för att jag i själva verket gillar att bara rika ska ha råd att köpa städtjänster? Är det för att jag gillar svartjobb?

Nej, jag är upprörd för att rut-avdraget handlar om överklass och underklass. Men jag har naturligtvis inte fattat det förrän någon annan uttrycker det så mycket bättre, som Lena Andersson gör i Dagens Nyheter i dag. Briljant formulerat. Lena Andersson är en av ytterst få skribenter i Sverige som förmår hålla två tankar i huvudet samtidigt. Alla andra tänker antingen höger (i 90 procent av fallen) eller vänster (resten).

Jag tror att det är så enkelt att du blir upprörd över rut-avdrag och städning i hemmet om du kommer från den klass som ska utföra skitjobbet. Om du själv har städat eller har familjemedlemmar som städat eller har pigor och drängar i släkten, så förstår du klassdimensionen. Om du tillhör den klass som fått städat hemma hos sig, så blir det svårare att förstå upprördheten.

Men klass har väl spelat ut sin roll? Yeah, right.

Roland Spånt, före detta chefsekonom på TCO, gjorde i veckan det hårda räknejobbet för att se hur många jobb rut-avdraget egentligen gett. 900, enligt Spånts uträkningar, och då har varje jobb kostat staten 800 000 kronor. Alliansen hävdade 11 000, vilket är gravt oseriöst och ett underbetyg till medierna, enligt Spånt.

Flammans ledare summerade det hela ganska korrekt:

"Ett land som ser städning som en framtidsbransch förbereder sig för fattigdom."

Nya Melissa auf der Maur släpps 30 mars

Melissa auf der Maurs nya skiva Out of Our Minds släpps via hennes webbsajt den 30 mars. Det verkar som att releasen av plastbiten (cd-skivan) dröjer till maj i Europa, men vem vill ha en plastbit?

Naturligtvis är det Melissa auf der Maurs öde att alla intervjuer hon gör primärt handlar om Courtney Love. Eller åtminstone är det Courtney Love som får rubrikerna, som till exempel i Guardian.

Titellåten från nya skivan finns att få gratis via MAdM:s webbsajt. Den låter bättre än någonting hon gjort tidigare.

Gogol Bordello adderar kulturella inslag

Skivvåren börjar se mer och mer intressant ut. Långt in i februari saknades de där riktiga godbitarna på releaselistan, men nu har flera intressanta skivor tillkommit.

Gogol Bordellos uppföljare till succén Super Taranta är en sådan godbit. Skivan heter Trans-Continental Hustle, är producerad av Rick Rubin och släpps den 27 april.

Enligt uppgift ska skivan vara influerad av sångaren Eugene Hutz tid i Brasilien. Ytterligare en pusselbit i bandet som praktiskt taget definieras som mångkultur.

En kulturgärning

Den 24 mars släpps Hansson De Wolfe Uniteds samlingsskiva Retrospektiv.

Det är naturligtvis en kulturgärning eftersom nästan ingenting av gruppen finns att tillgå via normala försäljningskanaler. Jag argumenterar ständigt för att samtliga originaltitlar av bandet ska återutges.

Samlingen innehåller 36 låtar som enligt pressreleasen är "det mesta & bästa + extra". Jag är naturligtvis särskilt nyfiken på detta "extra" som nämns.

Sedan blir det konserter:

Onsdag 24 mars: Katalin, Uppsala
Fredag 26 mars: Trädgårn, Göteborg
Lördag 27 mars: Rival, Stockholm
Söndag 28 mars: Konserthuset, Västerås

Gammal är äldst

Den 24 mars släpps Mose Allisons nya skiva The Way of The World, producerad av Joe Henry.

Om ni tror att ni aldrig hört Mose Allison så kanske ni hört The Clash spela Look Here på Sandinista! eller hört Van Morrison sjunga If You Only Knew på A Sense of Wonder. Ja, Van The Man har till och med släppt ett helt album med Mose Allison-sånger: Tell Me Something: The Songs of Mose Allison.

Efter många om och men har Mose Allison övertalats att göra comeback. Många 82-åringar kanske skulle suttit kvar i gungstolen, men inte Allison.

Han släppte förresten sin debutskiva 1957 och sällar sig därmed till den exklusiva skara artister som släppt skivor under sju decennier.

The Hold Steady är tillbaka

Bandet jag lyssnat mer på än nästan allting annat under de tre senaste åren kommer tillbaka i vår. The Hold Steady släpper Heaven Is Whenever den 28 april.

Det blir mer gitarrer än piano och keyboards på den här skivan, enligt beskrivningen från bandets hemsida. Enligt sångaren Craig Finn handlar skivan om "embracing suffering and finding reward in our everyday lives."

Låtlistan ser ut som följer:

1. The Sweet Part of the City
2. Soft in the Center
3. The Weekenders
4. The Smidge
5. Rock Problems
6. We Can Get Together
7. Hurricane J
8. Barely Breathing
9. Our Whole Lives
10. A Slight Discomfort

Så stort att det knappast är sant

För första gången sedan 1982 kommer Paul Weller till Sverige. Då spelade han med The Jam på Johanneshovs isstadion. Nu ska han spela som soloartist på festivalen Way Out West i Slottsskogen i Göteborg 12-14 augusti.

Det är så stort att jag misstänker att det inte blir av. Paul Weller kan mycket väl ställa in. Jag sätter faktiskt en slant på att han gör oss besvikna.

PS: Oroande nog står spelningen på Way Out West i skrivande stund inte i kalendariet på Wellers egen webbsajt. DS

Stabilt av Hiatt

John Hiatt gjorde sin svagaste skiva på många år med 2008 års Same Old Man. Inte ett enda litet guldkorn stannade kvar i mitt minne, vilket är rejält sällsynt när det gäller Hiatt.

The Open Road, som släpps i dag, har lite av samma gubblunk som förra skivan, men är vassare. Vi får dessutom några Hiattballader i gammal god stil (Wonder of Love och Carry You Back Home).

Vid det här laget är det slut med experimenterandet för John Hiatt, han är ingen Neil Young som kan kasta sig hejvilt mellan genrer. Det är stabil gubbrock som gäller, ingenting annat. Med de förutsättningarna blir det lätt lite "hit and miss" från skiva till skiva. 2004 års Beneath This Gruff Exterior var en sällsynt strålande höjdpunkt. Normalt håller sig Hiatt på en stabil, men inte glimrande, nivå. The Open Road är en sådan skiva.

Nyinspelningsraseriet

Carly Simon har aldrig varit borta. Det påstår hon i alla fall i nya albumtiteln, Never Been Gone. Skivan släpps nästa vecka, 10 mars.

Tyvärr är skivan en av de där eftergifterna som så många artister gör nu för tiden - senast Suzanne Vega - nämligen akustiska nyinspelningar av gamla favoritlåtar. Så här får vi höra You're So Vain och Coming Around Again - igen.

Bakgrunden är att Carly Simons comebackskiva This Kind of Love som släpptes 2008 blev ett fiasko, trots att det var första skivan med originalmaterial sedan 2000 års The Bedroom Tapes.

Vad göra? Ta på sig nostalgihatten och hoppas att 60-åringarna cashar in för att höra samma låtar de hörde när de var 20.

Topplistan i februari

I februari lyssnade jag oftast på dessa låtar i min Ipod:

1. Hallelujah, Beth Nielsen Chapman
2. Stuck Between Stations, The Hold Steady
3. Mississippi, Bob Dylan
4. The Last Time I Saw Richard, Joni Mitchell
5. Pacific Coast Highway, Hole
6. The Moon and The Sky, Sade
7. Hold On To Me, Courtney Love
8. Mogi Mobo, Lorne de Wolfe
9. I Can See Your Tracks, Laura Veirs
10. Indeed, Georgia Anne Muldrow