Allan Edwall återutges

Allan Edwalls fyra romaner återutges nu, dels de tidiga Protokoll (1954) och Ljuva läge (1967) samt de senare Engeln (1974) och Limpan (1977).

Böckerna har varit utgångna länge men har kunnat hittas på antikvariat. Det är så jag själv har läst dem (Antikvariat.net är en guldgruva). Förenklat kan sägas att Allan Edwall hade större litterära ambitioner med de två första böckerna, och större framgångar med de två senare. Både Engeln och Limpan filmades.

I en tid när var och varannan bok är en deckare är det en svindlande tanke hur Engeln skulle stått sig i konkurrensen. Förmodligen inte särskilt väl.

Bäst av Edwalls böcker är ändå Limpan om alkoholproblematikern Sture Charles Lindberg som rymmer från vårdinrättningen Liljan och sedan gör sitt bästa för att komma in igen.

Tom Petty and The Heartbreakers släpper nytt

Tom Petty and The Heartbreakers släpper i vår sin första skiva sedan 2002 års The Last DJ. Skivan heter Mojo och verkar inte ha något spikat releasedatum än.

Att det är åtta år sedan The Last DJ betyder inte att Tom Petty varit overksam. Han släppte sitt tredje soloalbum Highway Companion 2006 och Pettys gamla band Mudcrutch släppte en skiva så sent som 2008.

Ny live-cd/dvd från The Weakerthans

The Weakerthans släpper sin första liveskiva, inklusive dvd, Live At The Burton Cummings Theater.

Inspelningen är gjord i april 2009 i bandets hemstad Winnipeg. Fyrmannabandet är kvällen till ära förstärkt med trumpet, fiol och kvinnlig bakgrundssång. Skivan innehåller 18 låtar, plockade från bandets samtliga fyra studioalbum.

Skivan kan beställas här. Förutom det fysiska exemplaret av cd:n/dvd:n får du även digitala filer som du kan ladda ned på releasedatumet, 23 mars.

Nya Wieheskivans omslag

Mikael Wiehes kommande skiva Ta det tillbaka!, som släpps den 24 mars, är en dubbel-cd med elva nya låtar och en livekonsert.

Efter att Wiehe varit väldigt privat på förra skivan och sjungit om skilsmässan som ställdes in, så väljer han denna gång att sjunga om politik i första hand. Titlar som Nyliberal, Fascismens racka och Har banken ta'tt din villa talar nog för sig själva. Hoppas det inte låter lika styltigt som titlarna antyder.

Livelåtarna är något av en greatest hits-samling, med bland andra Keops pyramid, Titanic, Flickan och kråkan, En sång till modet och Victor Jara. De flesta svenska artister skulle vara stolta över att skrivit en av dessa låtar.

Helgjutet och magnifikt

Jag har levt i missuppfattningen att Beth Nielsen Chapman är en småtråkig låtskrivare och sångerska som vill göra så perfekt och radiovänlig musik som möjligt. Ni som tror att ni aldrig hört henne har i alla fall hört This Kiss med Faith Hill. Eller någon annan dänga som hon skrivit åt Willie Nelson, Trisha Yearwood eller Martina McBride.

Mitt i låtskrivarframgångarna drabbades Beth Nielsen Chapman av tragedier. Hennes make dog i cancer 1994 och själv har hon överlevt bröstcancer. Låtskrivandet har gradvis flyttats från radiovänlig countryrock till religiöst färgade ballader.

Back To Love, som släpptes i Europa i januari och släpps i USA senare i år, är så löjligt helgjuten att jag nästan kippar efter andan. Inledande Hallelujah (nej, inte en femtioelfte jävla cover på Leonard Cohen) sätter tonen och sedan är det inte ett enda felsteg på elva raka låtar. Beth Nielsen Chapman skriver lysande låtar med refränger som kan välta berg. Hon sjunger änglalikt men ändå kraftfullt (påminner en hel del om Jennifer Warnes, men med mindre vibrato).

Vi cyniker borde kanske finna kärleksbudskapet lite väl sockrigt, men det går helt enkelt inte att värja sig. Back To Love är den bästa AOR jag hört sedan Fleetwood Mac var i högform.

Tredje soloalbumet från Tracey Thorn

Tracey Thorns kommande soloalbum Love And Its Opposite släpps 18 maj. Enligt Thorn handlar albumet om "real life after forty".

Det tog 25 år mellan Tracey Thorns första (A Distant Shore) och andra (Out of The Woods) soloalbum. Everything But The Girl kom emellan. Nu är det bara tre år mellan soloalbum nummer två och nummer tre.

Ett smakprov, Oh, The Divorces!, finns tillgängligt på Tracey Thorns hemsida. Låter balladigt och lovande.

Här kan du hämta smakprovet.

Ny skiva av Magnus Lindberg och Basse Wickman

I mars månad släpps ett samarbete mellan Magnus Lindberg och Basse Wickman.

Det känns sällsynt välfunnet att dessa två singer-songwriters samarbetar. De har alltid gått lite vid sidan om den breda fåran i svensk rockmusik. Tidvis har de glimrat till och nått - i alla fall modesta - kommersiella framgångar. Bägge har också varit helt borta från offentligheten under långa perioder.

Albumet heter Vita lögner + svarta ballader vol. 1 och innehåller bland annat tolkningar av Dan Andersson, Carl Michael Bellman och Evert Taube och egna tonsättningar av Karin Boye, Stig Dagerman, Nils Ferlin och Joe Hill. Skivan är producerad av Kjell Andersson.

Erykah Badu-låt har läckt

Erykah Badu har (medvetet) läckt låten Jump Up In The Air (Stay There) från kommande skivan New Amerykah Part II: The Return of The Ankh som släpps 30 mars. Gästar gör Lil Wayne.

New Amerykah Part I (4th World War) var ett bitvis briljant album och uppföljaren blir säkerligen lika bra.

Omslaget till En öppen vinter

Ulf Lundells kommande bok En öppen vinter har ett snyggt omslag, formgivet av Nina Ulmaja.

Jag ligger efter i mitt Lundelläsande, jag har vare sig läst Värmen eller Vädermannen. Jag läste 3-4 sidor i 6 pjäser och höll på att deppa ihop av tristess. Så taffligt kändes det. Jag tror i och för sig inte att pjäser är Lundells grej.

En öppen vinter sägs vara en "ärlig och utlämnande samling prosalyriska texter". Jag är väl egentligen mest nyfiken på det soundtrack med elva nyskrivna låtar som medföljer boken.

Boken, med skiva, släpps 8 april.

Datum klart för Nobody's Daughter

Den 27 april är det äntligen dags för Holes nya skiva Nobody's Daughter, rapporterar Spin. Det har gått fem år sedan Courtney Loves senaste skiva, soloalbumet American Sweetheart. Den senare skivan var "a crap album", enligt Love själv. Det håller jag inte alls med om.

Men jag tror också att Nobody's Daughter är klart bättre. Av förhandsläckta sånger att döma så kan det vara en blivande klassiker.

Vid en närmare betraktelse

Min musiksmak är dissekerad och består av:

Rock, 1372 album
Pop, 221 album
Folk, 147 album
Jazz, 115 album
Comedy, 50 album
R&B/Soul, 23 album
Country, 16 album
Blues, 13 album
Heavy Metal, 12 album
Electronica, 8 album
Classical, 3 album
Books & Spoken, 2 album
Musical, 2 album

Nu ska det sägas att klassificeringarna oftast är mina egna. Ofta accepterar jag inte de genrer som till exempel Itunes hävdar gäller för en artist eller en skiva.

Kvalitetspop men inte omistligt

Precis som alla andra har jag fattat att Sade inte bara är sval cocktail lounge-muzak, som många trodde när debutskivan Diamond Life kom 1984.

Men jag är rätt tveksam till den kritikerskola som nu försöker upphöja Sade till modern bluessångerska och stor konstnär.

Jag tycker att nya skivan Soldier of Love, som släpps i veckan, har sitt värde som behaglig kvalitetspop, men Sade gör inte på något sätt viktig eller omistlig musik.

Snarare kommer jag lyssna på Soldier of Love i tre eller sex månader och sedan glömma Sade tills nästa skiva kommer om två eller fem eller tio år.

Tv-tipset: Suzanne Vega

Alla New York-älskare bör se Hitlåtens historia om Tom's Diner av Suzanne Vega.

Restaurangen som sången berättar om heter egentligen Tom's Restaurant i hörnet av Broadway och 122:a gatan. (Restaurangen är mest känd för att ha "spelat" cafét Monk's där Jerry Seinfeld och hans vänner sitter hela dagarna i tv-serien).

Suzanne Vega ger i veckan ut albumet Close Up Vol. 1, Love Songs, med akustiska nyinspelningar av några av hennes mest kända sånger. Skivan verkar inte få europeisk distribution, utan kan köpas via hennes sajt.

Känns som lite av ett nedköp att hon tvingas göra nyinspelningar av gamla låtar. Speciellt eftersom senaste albumet Beauty & Crime från 2007 var riktigt, riktigt bra.

Hemlighetsfull Bowie

Nyligen släpptes A Reality Tour, en liveupptagning från David Bowies turné 2004. Det låter inte märkvärdigt, men med tanke på att Bowie inte turnerat sedan dess och inte släppt en skiva sedan 2003 års Reality, så ger det hopp till alla fans.

NME utlovar på framsidan av sitt senaste nummer att "BOWIE SPEAKS! Thin White Duke gives first UK interview for five years". Det är rätt stort, så jag köpte tidningen, bara för att konstatera att intervjun är en menlös fråga-svar-övning som Mark Adams, redaktör för Bowies egen webbsajt, gjort. I korthet så säger Bowie inte ett skit.

NME har också försökt spåra David Bowie med egna efterforskningar, men alla spår är falska. Det var inte den riktige David Bowie som på Twitter hävdade att han spelade in ny musik i Berlin. Ett annat rykte placerade Bowie i en studio i Catskill Mountains i New York tillsammans med Bauhaus-frontmannen Peter Murphy. Tyvärr dementerar Murphy.

Ett enormt demokratiskt problem

Frukost på helgen betyder att jag har tid att läsa tre ledarsidor. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri. Tre ledarsidor som har olika partibeteckningar men samtliga står till höger om de nya moderaterna.

De 15 största morgontidningarna i Sverige har en borgerlig ledarsida.

En bit framåt dagen blir det dags att läsa kvällstidningarna, varav Expressen står till höger om de nya moderaterna medan Aftonbladet har en s-märkt ledarsida.

Nya röster som tillkommit i debatten är till exempel Newsmill (som jag vägrar länka till), en sajt som i praktiken kapats av Sverigedemokrater, antifeminister och - just det - krafter som står till höger om nya moderaterna.

Min egen politiska ideologi är som bäst svajig. När jag röstade så röstade jag ofta på något slags mjäkliberalt alternativ, jag hade stor respekt för Bengt Westerberg en gång i tiden. Nu röstar jag blankt med gott samvete. Det är egentligen den enda möjliga motståndshandlingen.

I praktiken hittar jag både bra och dåliga saker på bägge politiska kanter. Jag skräms av alla som tror sig känna den enda (sanna, rätta) vägen. Jag avskyr tvärsäkerhet. Jag hatar pajkastningen där allt går ut på att det fula, dumma bortalaget har fel och vi har rätt.

Men det jag känner allra starkast för är att vi har ett demokratiskt problem när bara en sida av saken belyses i medierna. Trots att väljaropinionen ligger någonstans kring 50-50 så är den borgerliga övervikten i medierna totalt förkrossande. Aftonbladets ledarsida kan inte ensam hålla stången mot att de 15-20 största tidningarna i övrigt är borgerliga.

Och om vi pratar hur medierna ser ut utanför ledarplats så är den borgerliga dominansen ännu större. Bilden i media av hur en svensk ska vara är en solid borgerlig dröm: Du ska bo i villa eller bostadsrätt, pensionsspara, köpa aktier. Som kvinna ska du vara mamma, köpa kläder, sminka dig och hålla ihop FAMILJEN. Som man ska du jobba, vara grabbig och ägna dig åt tekniska prylar. Både man och kvinna ska vara kund, inte medborgare.

Det här är en kvävande konformism som medierna målar upp. Ett enormt demokratiskt problem.

Finns det inga ljuspunkter? Visst finns det en större öppenhet för vissa aspekter av olika livsstilar. HBT-personer är mer accepterade i dag än för 30 år sedan. Men även dessa måste anpassa sig för att passa väl in i ett slags livsstilskoncept. Som typecastade skådespelare i en usel film.

Därför är det som att andas in frisk luft varje fredag när ETC kommer i brevlådan. Där finns åtminstone utrymmet för andra åsikter än i de 15 största morgontidningarna och Expressen. Där läser jag om hur medierna gjort sjukskrivningarna till ett problem och om hur tystnaden lägrat sig kring den privata sjukvården i Stockholms läns landsting. Inte ens landstingspolitikerna får veta hur vården sköts.

Men det finns säkert de som tycker att ETC inte borde få finnas. Som vill ha en total åsiktshegemoni. För på den borgerliga kanten tycker man i stället att medierna domineras av miljöpartister och kommunister. Håhå jaja.

Comeback för Hansson de Wolfe United

I slutet på mars gör Hansson de Wolfe United comeback med en miniturné, fyra konserter i Uppsala, Göteborg, Stockholm och Västerås.

Av gamla bandet återstår Lorne de Wolfe och gitarristen Jonas Isacsson. "Hansson" i bandnamnet, alltså Dick Hansson, är inte med och inte heller Claes Palmkvist.

Det kommer en samlingsskiva, Hansson de Wolfe United/retrospektiv, en dubbel-cd med 36 remastrade låtar. Så småningom blir det även nytt material, säger Lorne de Wolfe till tidningen Resumé.

Fast nyheten om bandets återförening avslöjades faktiskt av Barometern redan i december.

Ny skiva från Mikael Wiehe

Mikael Wiehe följer upp fjolårets Sånger från en inställd skilsmässa med en ny skiva den 24 mars. Titeln är Ta det tillbaka.

Utgåvan är en dubbel-cd, där den andra skivan innehåller livematerial från sommaren 2009.

Behagligt

Corinne Bailey Rae har dröjt fyra år med uppföljaren till sin självbetitlade och hyllade debut. Ett skäl till longören är makens död 2007.

Uppföljaren, The Sea, släpps nu i veckan och blandar lågmälda singer-songwriter-ballader med hyfsat svängiga poplåtar.

Jag föredrar när Bailey Rae drar ner på tempot och nästan viskar i mikrofonen. Då fungerar skivan som behaglig avslappningsmusik. Funktionellt, men aldrig riktigt engagerande.

Januari månads topplista

De här låtarna spelade jag mest i min Ipod under januari månad:

1. Silverblond, AK von Malmborg
2. Mississippi, Bob Dylan
3. July Flame, Laura Veirs
4. Hold On To Me, Courtney Love
5. Pacific Coast Highway, Hole
6. Constructive Summer, The Hold Steady
7. Run, Basia Bulat
8. Trouble Child, Joni Mitchell
9. Tonight, Tonight, Smashing Pumpkins
10. Sverige varken ser eller hör, Docenterna