Tempot i musikvärlden är högt, varje vecka kommer det skivor som jag tänker att jag borde kolla in, men det är inte lätt att hinna. Ändå konsumerar jag garanterat mycket mer musik än den genomsnittlige lyssnaren.
Baksidan är att en skiva ges ganska liten nåd för att "överleva" de första lyssningarna. Över ett år så är det inte många skivor som fastnar och lever kvar in på nya året. Jag gör en tio-i-topp-lista varje år - läs fjolårets här - och det är väl ungefär de skivorna som blir kvar i rotation. Även från den listan faller skivor ifrån ganska snabbt.
Så vad fanns kvar från 2017? Ja, inte ens Aimee Mann, som är en av mina favoritartister genom tiderna. Hennes senaste skiva Mental Illness klarade inte tio-i-topp-listan - läs vilka som gjorde det - men av något skäl så började jag lyssna på skivan i dag.
Och jag upptäckte - via Itunes, som räknar antalet lyssningar - att jag faktiskt lyssnat ganska mycket på skivan sedan den kom ut.
Den är motsatsen till alla trender som finns inom musik i dag. Det är BARA ballader eller sånger i lågt tempo. I de fall trummor förekommer så är de oerhört dämpade. Aimee Mann har själv beskrivit skivan som hennes "saddest, slowest and most acoustic".
Det är naturligtvis en pärla, som är värd att återupptäckas och som kommer att leva i många år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar