Manowar är ute på sin Final Battle world tour, en turné som Norrköping (!) fick äran att vara premiärstad för.
När turnén nådde Stockholm på lördagen hade även Hamar i Norge klarats av. Sedan kommer två konserter i Göteborg (Trädgårdsföreningen), innan det blir dags för ett större antal datum i Tyskland, som förmodligen är Manowars viktigaste marknad. Därefter följer - antar jag - bland annat hemmamarknaden USA.
Men är det en farvälturné eller inte? Jag vet inte om jag hör fel (lätt att bli lomhörd på Manowars konserter), men jag kan svära att sångaren Eric Adams säger något i stil med "we'll see you again, Stockholm, for sure". Det kanske är en sådan farvälturné som inte riktigt är ett farväl - de är ju rätt vanliga i rockvärlden. Å andra sidan har just Adams (Lou Marullo heter karln egentligen) bekräftat i intervjuer att Manowar ska "call it a day".
Annars är kvällens ämne fotoförbudet (därav ingen bild i detta inlägg). Redan i tredje låten stoppar basisten och bandledaren Joey DeMaio musiken för att uppmana folk att sluta filma och ta bilder och att låta säkerhetspersonalen göra sitt jobb (med att stoppa just fotografering och filmning).
Jag kan hålla med att det är vansinnigt störande med folk som hellre glor i sin mobil hela konserten än försöker njuta av showen. Men DeMaios frustration är så uppenbart riktad inte bara mot fotograferingen, utan mot Fryshuset/Arenan, en lokal som är så uppenbart usel ("shithole", är begreppet DeMaio använder).
Men efter stoppet så rullar Manowar på ganska bra utan egentliga svackor. Favoriterna är de gamla vanliga - Kings of Metal, Hail and Kill, Manowar och - som uteblev när Manowar var här i fjol - Battle Hymn.
Så om vi aldrig ser Manowar igen - en klart godkänd adjösskonsert, fullpackat Fryshuset med glad publik och ett band i god form, när väl fototjafset var avklarat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar