Motvalls på Thåströmspelning

Kritikerna älskar honom och publiken fyller Cirkus sex gånger i november. Så vem är jag att vara missnöjd över Thåströms spelning på onsdagkvällen.

Eller missnöjd - det är fel ord. Det är mer att jag inte riktigt begriper vad Thåström gör med sin musik sedan ett tiotal år tillbaka. I mina öron återanvänder han ungefär samma standardformler till alla sina låtar. (Det finns två-tre varianter.) Med samma pratsång som det känns som om texten är utbytbar till.

Live lyckas Thåströms vansinnigt okänsliga band inte svänga en millimeter. Eller rättare sagt, förmodligen är direktiven att musiken inte på några villkor FÅR svänga. Allting som påminner om publikfriande rockgung är bannlyst. I stället ska det malas, malas, malas och då möjligtvis kommas fram till någon typ av crescendo som publiken kan jubla till.

En gammaldags Thåströmstänkare som Vacker död stad påminner om gamle Thåström och är väl kvällens bästa låt. Imperietlåten Jag är en idiot är förvisso rätt okej. Folk jublar mycket till Alla vill till himlen, en annan låt från när Thåströms solokarriär var mer publikfriande. Ebba Gröns Die Mauer känns bara surrealistisk i sammanhanget (en låt jag för övrigt aldrig haft några högre tankar om).

Det allra bästa med Thåström live är att konstatera att han har sin röst i behåll. Lika stark som förr. Jag önskar bara att han använde den till bättre musik.