Många artister förstörde stora delar av sitt material när de skulle flirta med "en modern ljudbild" på 80-talet. Trummorna dånade, syntharna swischade och gitarrerna kved. De stackars sångerna försvann under all bråte.Mikael Wiehe gjorde visserligen Dylancoverskivan De ensligas allé med Greg Fitzpatricks alla synthblipp, men det kändes snarare som en pre-80-talsskiva när den släpptes 1982. Wiehes värsta ljudsynder kom i stället på 1991 års Allt är förändrat och 1992 års Det ligger döda kameler i min swimmingpool.
På 1994 års Trollkarlen var Wiehe tillbaka i tidlösa folkrockarrangemang, med lätt anstrykning av hans egen jazzbakgrund.
De skivor som "borde" ha låtit värst var i stället smakfullt arrangerade, 1985 års Hemingwayland och 1988 års Basin Street Blues, med sina väl avvägda blåsarrangemang som höjdpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar