Musik från 2024 som jag kan rekommendera

Jag brukar varje år göra en lista med årets tio bästa skivor. Men för varje år har det känts mer och mer skevt.

Dels för att "bästa" naturligtvis är subjektivt. Dels för att jag blir mer och mer obekväm med att musik - och mycket annat här i livet - ska vara en tävling. Och det känns fånigt att sitta och väga artisters mödor på en vågskål. "Förtjänar hen plats nummer 7 eller nummer 8?"

Så i år tänker jag helt enkelt bara lista ett antal skivor som jag kan rekommendera. Utan någon inbördes ordning (annat än bokstavsordningen i artisternas namn). Således får artisten som kommer först i bokstavsordning också ha skivan som illustrerar detta inlägg.

Petter Alatalo, Dumskallarnas vind

Fin, känslig debut. Som en svensk Bill Fay.

Love Antell, Dom nya tornen

Antell drar ner tempot och levererar ballader. Om Göteborg och Stockholm och färden däremellan.

Joan Armatrading, How Did This Happen and What Does It Now Mean?

Brittisk veteran med extremt hög lägstanivå.

Anja Bigrell, Åren och såren

Kort och snärtig skiva från en artist som borde höras och synas mycket mer, hos fler.

Blues Pills, Birthday

Blues Pills förmodligen mest sammanhållna och bästa album.

Cock Sparrer, Hand on Heart

Trallpunk heter det på svenska, funkar lika bra på engelska. 

Greg Copeland, Empire State

Årets bästa "grumpy old man" som sjunger trubadursånger.

Kim Deal, Nobody Loves You More

Indiedrottningen Kim Deals första soloalbum. 

Emma & Ellika, Väder

Kan man göra något nytt med svensk folkmusik och två fioler? Uppenbarligen.

The Gems, Phoenix

Lyckas få en ganska trött genre - hårdrock - att låta frisk och vital.

Guided By Voices, Strut of Kings

Produktiva Guided by Voices faktiskt enda skiva i år. Vi behöver mer sådan sträv rock.

Henning, Cowboy från rymden

Såg att Henning här och där nu betecknas som indierock. Jag tycker det känns konstigt, jag tycker han bottnar i ganska traditionell rock. 

Maria W Horn, Panoptikon

Sakral musik som spelats vid en installation i ett nedlagt fängelse i Luleå.

Moshimoshi & Alas, Split EP

Finsk screamorock, en genre som verkar gilla att göra "Split EPs", alltså att två band delar på en EP. Väldigt finurlig musik.

Grace Petrie, Build Something Better

Nutida folkrock, med en aldrig sinande stridsvilja.

Lindi Ortega, From the Ether

Comeback för Lindi Ortega som gjorde lite Halloweenrock. Kul! 

Anders F Rönnblom, Underground, Vol. 4

Veteranen Rönnblom slutar aldrig att vara produktiv, varje år kommer nya skivor. 2025 väntar något alldeles extra, ett större projekt.

Lina Selleby, Lyckan
Sorgligt bortgångna Twiggy Pop som fick göra solodebut i eget namn. Borde ha fått göra så mycket mer.

Sarah Shook & The Disarmers, Revelations
Fin americana med refränger som verkligen etsade sig fast hos mig. 

Ulf Stureson, Vi

Partnerskiva till Lina Sellebys skiva ovan. De hänger verkligen ihop.

The The, Ensoulment
Comeback efter 24 år (även om det kommit filmmusik och enstaka låtar däremellan).

Kamasi Washington, Fearless Movement
Tydligen skivan jag har lyssnat mest på i år, i minuter räknat, enligt Apple Music.