Nog har första halvåret 2024 bjudit på en del trevliga skivor. Kanske ingenting som välter världen, men habila insatser som förtjänar att lyssnas på även senare i år.
I tidsordning för utgivning kan jag nämna exempelvis Sarah Jarosz Polaroid Lovers. I en annan tid hade jag kallat skivan radiovänlig, men jag vet inte om radio ens är en faktor i musikvärlden längre.
Duoutgivningen Lina Sellebys Lyckan och Ulf Sturesons Vi är svåra att komma runt. Två sidor av samma kärlekshistoria. Läs gärna min intervju med Selleby och Stureson här.
Dumskallarnas vind av Petter Alatalo är nog årets debutskiva, tillsammans med ovan nämnda Selleby. Intervju med Petter kommer på tisdag 2 juli.
Build Something Better av Grace Petrie visar att hon är en pålitlig leverantör av lagom rabulistisk kampmusik i Billy Braggs anda.
Sarah Shook & The Disarmers släppte Revelations, som jag hade väldigt stora förväntningar på. Kanske har den inte fastnat lika väl som jag trodde, men fortfarande riktigt bra.
Jag är ju barnsligt förtjust i Cock Sparrers allsångspunk i Hand On Heart.
Annika Norlins och Jonas Teglunds En tid att riva sönder är också ganska älskvärd, liksom Själsligt uppvaknande vid Slussen, av Iiris Viljanen. Likaså Åren och såren av Anja Bigrell (läs intervjun här).
Slutligen kan väl nämnas Amanda Bergmans Your Hand Forever Checking On My Fever. Recensenterna har varit lite halvsvala, men jag tycker den är riktigt bra.
Och jag höll ju på att glömma Fearless Movement av Kamasi Washington. Den måste nämnas.
PS: Och om vi ska nämna återutgivningar så slår ingenting 22 för mångas album Yrkesmördare i livets tjänst. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar