Mögel var ett av banden i den första svenska punkvågen. 44 år efter att bandet bildades siktar de på att spela in sitt första fullängdsalbum. Bloggen har fått en pratstund med gitarristen Eva Bergström.
Svensk punk hade varit fattigare utan Mögel, ett av de mer särpräglade banden i punkvågen. Bandet, med rötter i Farsta, bestod av Ulrika Malmgren (sång), Gitte Lilja (bas), Marie Wrengler (trummor) och Eva Bergström (gitarr).
Samlingsskivan Mögel 1978-1983 visar ett band som spelar på sina egna villkor, sjunger om sin egen vardag, sina egna tankar, drömmar och rädslor.
– Jag och Gitte var kamrater sedan vi var tolv. Vi var riktigt hängivna David Bowie-fans, säger Eva Bergström.
– Marc Bolan och David Bowie var lite androgyna. Annars var det mycket Deep Purple och Black Sabbath, väldigt... manligt - som jag som ung tjej hade svårare att identifiera mig med. Men med T-Rex och David Bowie, det kunde appellera till en själv, som en förebild.
Eva och Gitte träffar så småningom Marie Wrengler.
– Vi var fnittriga, gapiga tjejer som höll på med teater och sådant. Vi gick på Vår teater också, vi gjorde egna pjäser.
Punken blev den tändande gnistan för att börja spela musik på allvar. Första spelningen blev på Gubbängsskolan, som förband till Grisen skriker.
– Det var några av oss som ville, det var några som inte ville. Då bestämde vi oss för att lösa det där lite pragmatiskt. Vi gjorde en sprinttävling och den som vann fick bestämma om vi skulle spela eller inte.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Mögels senaste video, Covid-19, regisserad av Mats Borg.
Via en spelning på ungdomsgården 4-an (på Lästmakargatan 4 i Stockholm) så blev Mögel på allvar en del av punkscenen.
– Då hade vi repat ordentligt och fått ihop kanske en kvart, med låtar. Det var en riktigt avgörande spelning, för då kom Grisen skriker och Usch och Ebba Grön – alla var där och tittade. Vi blev jätteväl mottagna, då var vi inne, liksom.
– Ett annat fint minne är när vi spelade förband till Nico på Kulturama i Stockholm september -82. Hon hade sett oss i kulissen och sagt att hon tyckte vi var bra. Det var stort!
Mögel stack ut – de var tjejer och de lät inte som de traditionella punkbanden, som ofta bottnade i något slags skitigare version av Rolling Stones.
– Även fast vi blev uppmuntrade, så var det lite svårt att bli tagna på allvar. Det var kul låtar, vi var utåt på scenen, men det lät inte som det brukar göra. Det var lite bak och fram, ibland var det tretakt och ibland var det femtakt.
Under 1978-1983 blev det en mängd spelningar både i Sverige och utomlands. De internationella äventyren blev bitvis dramatiska. I Frankrike fick Mögel köpas loss av Svenska ambassaden, när deras turnékontakt tidigare hade bokat ett band som smugglat in hasch... Och i Tjeckoslovakien blev musikfestivalen inställd, när myndigheterna fick kalla fötter. Det här var under kommunistdiktaturen.
– Arrangörerna ville ändå göra någonting, så då var vi med på en illegal spelning i en villa. Vi fick sätta oss i en bil, men fick inte veta vart vi skulle. Vi fick inte synas. Alla var skitskraja, folk kunde inte slappna av.
2009 – omstart för Mögel
Skivbolaget Massproduktion i Sundsvall bestämde sig för att sätta ihop ovan nämnda samlingsskiva. Det blev också startskottet för en återförening.
– Då började vi träffas och prata minnen. Vi letade gamla inspelningar och fotografier. Det där var jätteroligt att göra. Sedan väcktes frågan om vi skulle ha ett releaseparty och om vi skulle spela. Tre av oss sade nej, men Marie var sjuk i cancer och hon ville jättegärna spela, hon ville göra något roligt. ”Skit samma vad någon tycker, jag tycker det här skulle vara kul.”
Efter releasespelningen gjordes ytterligare tre spelningar, men allt påverkades av att Marie blev sämre av sin sjukdom.
– Vi fick ta in en vikarie på trummor, det kändes konstigt.
2011 avled Marie Wrengler i cancer.
– Vi var i sorg och i chock. Vi kunde bara prata om Marie när vi träffades.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Videon till Mögels comebacksingel, Mitt orange kuvert.
2017 återupptog Mögel trots allt verksamheten och sedan dess har bandet släppt fyra singlar – Mitt orange kuvert (2018), Hypokondri (2019), Öka! (2020) och Covid-19 (2022). Nästa singel blir Jag sitter på möte, släppdatum är inte satt.
Den senaste medlemsförändringen är att sångerskan Ulrika Malmgren har slutat, för att ägna sig åt sin huvudsakliga sysselsättning som regissör och skådespelare och sin teatergrupp Darling Desperados.
Ny sångerska är Ann Carlberger, tidigare i Pink Champagne. På trummor återfinns, sedan 2020, Anna Lund, som bland annat spelat med Mariam The Believer och som spelar med Ane Brun och Frida Hyvönen.
Tänker ni singlar eller siktar ni på att sätta ihop ett helt album?
– Vi har nog ambitionen att sätta ihop det till ett album. Vi betalar våra egna inspelningar och vår budget är begränsad. Men målet är att göra en skiva och komma ut och spela.
När kan vi hoppas på spelningar?
– Jag hoppas att det blir runt jul någon gång, eller strax efter jul.
Hur ser du på Mögels bägge tidsperioder?
– Att Marie gick bort, det satte fokus på att, om man vill göra något, så måste man göra det nu. Man kan inte skjuta upp det.
– Det är lite samma känsla som när man var tonåring. Då var det ”allt nu”, man gör det nu. Då var det den skrämmande vuxenvärlden, vuxenlivet, som stod och väntade. Och nu är det någonting nytt, när barnen flyttar hemifrån och man har blivit äldre. Jag kan inte säga att jag ska göra någonting längre fram, för den tiden finns inte.
– Det är lite kul att vara den där arga tanten och ta den rollen. I stället för att hålla på och fräsa i tunnelbanan eller sätta upp tråkiga lappar i tvättstugan, säger Eva Bergström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar