Jag brukar sällan hänvisa till recensioner, men Andres Lokko skrev en träffsäker sådan av Elvis Costellos förra album Hey Clockface i Svenska Dagbladet.
"Jag högaktar Costellos pretentioner men i dem skymtar också, inbillar jag mig, ett akademiskt komplex som pyser ut som eklektisk överkompensation. Hans samarbeten och genreöverskridande projekt är fler än jag kan hålla i huvudet. När jag häromdagen ögnade igenom hans digra diskografi blev jag alldeles utmattad, var tvungen att lägga mig ner en stund efteråt."
Och så är det ju. Costello anstränger sig så oerhört att även lyssnaren får mental träningsvärk. När han i stället på 70- och 80-talet kastade ur sig briljanta album till synes helt utan ansträngning, och det var en njutning att lyssna till dem. Herregud, LYSSNA på Imperial Bedroom eller Punch The Clock eller till och med det relativt sett sågade albumet Goodbye Cruel World. Popmusik som känns både lätt och tungviktig på samma gång.
14 januari kommer albumet The Boy Named If, inspelad tillsammans med The Imposters som nu för tiden bara verkar vara trummisen Pete Thomas och pianisten/keyboardisten Steve Nieve.
Första singeln Magnificent Hurt börjar med en basgång som inte är helt olik den klassiska till Pump It Up.
Det låter inte helt oävet, vi får se vad helhetsintrycket blir när Costello släpper albumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar