Det är nyhetstunt i musikens värld så här i januari, nådens år 2021. Vi kan bland annat notera att kvällstidningarnas traditionella listor över album för kommande år inte har publicerats i år. (Expressen hade en tunn genomgång med vaga besked om några skivor.) Det kan möjligtvis bero på pandemiosäkerhet, eller på att bolagen inte offentliggör sina releaseplaner lika tydligt. Eller redaktionella omprioriteringar. Just nu får du bättre koll genom att gå till den här bloggens startsida och kolla i högerspalten.
Störst så här långt är väl Jakob Hellmans andra album, Äntligen borta, som släpptes i fredags. Och han har fått stor publicitet inte bara i form av intervjuer och artiklar på nöjessidorna utan också högstämda, allvarligt resonerande artiklar på i princip alla stora kultursidor i riket.
När jag läste vissa av artiklarna fick jag nästan hålla mig för skratt. Det är trots allt en popstjärna vi talar om, med texter som, även om de är bra, inte direkt håller för djupa analyser.
Men vad kan vi säga om skivan? Jag är nästan mest imponerad av tonläget, som känns försiktigt och tillbakahållet på ett sympatiskt sätt. Det är inga dånande hitlåtar med gigantiska melodikrokar som griper tag. Produktionen är lågmäld, varsam, på ett sätt som möjligtvis kan uppfattas som vagt, för dem som har en bild av Hellman som en hitmakare.
Än så länge har inga låtar direkt fastnat i skallen som Vara vänner med flera gjorde på debutskivan. Det som dröjer kvar är snarast en stämning, som du gärna vill känna mer av. Det är fullt tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar