I'm having conversations with people who don't exist, I'm sending out invitations in my mind
lördag 27 juni 2020
Halvårsrapport
Första halvåret 2020 har varit speciellt, men om du bara tittar på listan över släppta skivor så är det egentligen ingenting som tyder på att vi varit - och är - mitt inne i en pandemi.
Visst, några skivor blev uppskjutna från första halvåret, men inte särskilt många. Och ämnet i sig hann inte sätta avtryck - förutom i Hamell On Trials snabbproducerade The Pandemic Songs.
Våren 2020 innebar svåra uppföljaralbum till riktigt bra skivor. Lilly Hiatts Trinity Lane (2017) skulle följas av Walking Proof. Jag har tyvärr ett väldigt känsligt öra för när en artist peakar och jag är rädd för att det kan ha varit på Trinity Lane i Hiatts fall. Walking Proof är bra, men inte alls lika speciell som föregångaren.
Caroline Roses Loner från 2018 var sensationell, nu kom hon ut med Superstar som känns lite för smart för sitt eget bästa och, ärligt talat, som om hon själv tröttnat på konceptet redan innan skivan kommit ut.
Jag trodde mycket på Maria McKees La Vita Nuova efter de första fem lyssningarna. Jag trodde jag skulle komma igenom den pretentiösa överbyggnaden, men jag orkar bara inte.
Men vilka har överraskat positivt? Jag skulle ljuga om jag sade att det finns någon riktig fullträff, men det finns absolut bra skivor.
Iiris Viljanens Den lilla havsfrun är förmodligen det första halvårets bästa skiva. En till formatet ganska kort och snärtig skiva, men fortfarande full av finesser och finlir.
Viljanens gamla band Vasas flora och fauna har gjort en trevlig, men inte anmärkningsvärd skiva i Möte med skogsgardisterna.
Watkins Family Hours Brother Sister är också trevlig, men välter inga världar.
Mats Ronanders Malla Motel når inte upp till samma höjder som 50/50 eller God Bok, men är en solid comebackskiva.
Steve Earle har hittat formen igen med Ghosts of West Virginia, hans mest inspirerade skiva på flera år.
Och slutligen kan man väl inte undgå att nämna Bob Dylan. Jag är inte lika begeistrad över albumet Rough and Rowdy Ways som svenska kritiker, men 17-minutersballaden Murder Most Foul går inte att fly ifrån. Ett mästerverk i Blind Willie McTell-klass.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar