Melankoliskt från Ben Watt

Tracey Thorn och Ben Watt var Everything But The Girl i några decennier, tills de fick nog. Nu är bandet på paus och just nu tyder ingenting på att de kommer att spela live igen eller spela in någon ny musik.

Men både Thorns och Watts solokarriärer är i högsta grad levande. Tracey Thorn har dessutom hyllats som författare efter tre böcker på sex år. Thorns senaste soloalbum, Record, kom ut 2018.

Ben Watt tog lång tid på sig mellan första soloskivan som kom 1983 och uppföljaren som kom 2014. Men sedan 2014 har han släppt ytterligare två soloalbum, med dagens släpp, Storm Damage.

Watt är inte en lika stor sångare som sin hustru, men han har en personlig röst och använder den efter bästa förmåga. Låtmaterialet på nya skivan lutar åt - i brist på bättre ord - melankoliska ballader. Det hela är faktiskt ganska betagande.

Pet Shop Boys håller formen

Det gick inte att undvika Pet Shop Boys under deras första skivor. Bandet som gjort en konst av albumtitlar på ett ord välte världen ganska direkt med Please och Actually.

För mig föll de ganska direkt under radarn. Det blir så med vissa band. Även om du gillar det första de gör, så tappar du kollen om det inte finns något som verkligen griper tag.

Därför blev jag ganska förvånad när jag började lyssna på deras senaste skiva Hotspot och kom fram till att de håller stilen. Skivan är naturligtvis inget större konstverk, men ytterst habil pop, lätt beroendeframkallande. För mig har det varit lyssna-på-vägen-till-jobbet-skivan sedan den släpptes i fredags.

En positiv överraskning.

Första soloskivan på fem år från Shelby Lynne

Det är fem år sedan Shelby Lynne släppte soloskivan I Can't Imagine. 2017 släppte hon och systern Allison Moorer duoskivan Not Dark Yet.

Lynne har gett ut skivor sedan 1989 men fick något av ett genombrott med 1999 års I Am Shelby Lynne.

17 april släpper hon Shelby Lynne, och första singeln är Here I Am, lyssna ovan.

Sparks släpper 24:e studioalbumet

A Steady Drip, Drip, Drip är namnet på Sparks nya album. Skivan släpps 15 maj.

Föregångaren var 2017 års Hippopotamus, en skiva som bland annat tog dem tillbaka till tio-i-topp-listan i England (plats 7) för första gången på 40 år.

2020 väntas bli ett händelserikt år i Sparks-världen. Inte nog med att skivan släpps, bandet ska på turné också (Stockholm 12 oktober).

Dessutom kommer musikalen Annette och en dokumentär om bandet av Edgar Wright.

Första singeln från nya skivan är Please Don't Fuck Up My World.

KSMB firade 40

Det är alltid lätt surrealistiskt när en - relativt - åldersblandad publik står och sjunger om Gösta Bohman, en moderatledare som lämnade sin post för 39 år sedan och dog för 23 år sedan.

Men det var enklare förr. När KSMB spelade in sina två första skivor Bakverk 80 och Aktion var det moderatledaren (och möjligtvis även John Travolta) som var fienden.

På lördagen firar KSMB att det är 40 år sedan skivdebuten, med att spela de två första skivorna från början till slut. Det säger någonting om låtarnas längd att bandet kan riva av bägge skivorna på cirka en timme.

Materialet har åldrats olika bra, men de flesta låtar är klassiska punkdängor där man kan överse med en del yxiga texter. Musiken har alltid handlat mer om entusiasm än finess, vilket inte hindrar att väldigt många låtar är ruskigt effektiva (Dörrterror, Atomreggae (mer känd som Harrisburg) och But We Have No Bananas är de största favoriterna för mig personligen).

Ett av de viktigare beskeden under kvällen är att bandets tidigare gitarrist Johnny Sylwan fått en lägenhet. Sylwan skrev och sjöng En slemmig torsk, bandets möjligtvis mest kända låt, men har i många år brottats med psykiska problem.

Vi får, förutom de gamla favoriterna, även helt nya Tjyvarnas armé (på EP:n Bland tomtar och troll som släpptes i går) och relativt nya, bara två år gamla, Sverigevänner.

KSMB har en tendens att dyka upp med jämna och ojämna mellanrum, vi hoppas att de fortsätter att göra så i åtminstone 40 år till.

Joel Plaskett släpper fyra album (!) med 44 låtar (!!)

Kanadensiske Joel Plaskett drar sig inte för stora projekt. 2009 släppte han Three, ett trippelalbum.

Nu kommer 44, ett ännu mer ambitiöst projekt - fyra album med 11 låtar vardera, dvs totalt 44 låtar. Skivan släpps 17 april, på Plasketts sista dag som 44-åring.

En annan fascinerande aspekt är att 33 olika musiker medverkar på de fyra albumen.

Första singeln är Head Over Heels Into Heaven, som kan höras ovan.

Ross the Boss släpper fjärde albumet

Gitarristen Ross Friedman har spelat med Dictators och Manowar och i en rad andra konstellationer.

Nu heter hans senaste band samma sak som han själv - Ross the Boss. 2018 släppte de den stabila skivan By Blood Sworn. Jag ägnade den inte så mycket tid som jag möjligtvis borde ha gjort, eftersom 2018 var ett väldigt bra skivår, med många intressanta släpp.

Bandets fjärde skiva kommer 6 mars och heter Born of Fire. Än så länge finns inga singlar tillgängliga, men omslaget syns ovan.

Sparks släpper nytt 27 januari?

Enligt Sparks Twitterkonto händer något i deras värld 27 januari.

Återstår att se om det är ett skivsläpp eller kanske bara information om ett kommande skivsläpp. 27 januari är ju inte en fredag, som är reguljär skivsläppsdag. Men kanske ägnar de måndagen 27 januari åt att berätta om en kommande skiva.

I december släppte Sparks låten Please Don't Fuck Up My World, ännu ett bevis på att Sparks och Morrissey har väldigt liknande låttitlar. (Och då ska vi komma ihåg, Sparks var först.)

Konceptalbum om Palmemordet

Det är lätt att känna en viss skepsis när någon aviserar att de gjort ett konceptalbum om Palmemordet. Men å andra sidan, varför inte? Det är en av de mest dramatiska händelserna i den svenska nutidshistorien, som redan inspirerat en flod av böcker (både fakta- och skönlitterära), filmer och teaterpjäser. Så varför skulle musiken vara ett undantag?

Nils Patrik Johansson har gjort ett soloalbum tidigare (Evil Deluxe) och har varit medlem i diverse metalband. Jag har förgäves letat efter något ljudklipp från kommande skivan The Great Conspiracy, men det närmaste jag hittade var ett Youtubeklipp där han berättar om skivan.

Om man lyssnar på hans förra skiva så ger det kanske ändå en indikation om att vi får ganska traditionell heavy metal även på skivan om Palmemordet.

The Great Conspiracy släpps 28 februari.

Läs en intervju i DN med Nils Patrik Johansson.

Ron Sexsmith släpper 17:e skivan (eller 14:e)

Alltid pålitlige Ron Sexsmith återvänder ungefär vartannat år med en ny skiva.

17 april släpps hans 17:e skiva. Eller 14:e? Som vanligt lite beroende på hur man räknar. Ska man bara räkna storbolagsskivor? Eller räknas även debuten som gavs ut på kassett? Och räknas en skiva där tidigare outgivna låtar samlas ihop?

Hur som haver. Nya skivan heter Hermitage och första smakprovet You Don't Wanna Hear It motsäger sig själv lite i titeln. För jag tror du vill höra låten.

En av årets bästa skivor redan nu

I dag är första större skivsläppsdagen för året, med nya skivor av bland andra Alice Boman, Magnum, Halsey och inte minst Bill Fay.

Bill Fay har släppt vad som garanterat är en av årets bästa skivor. Countless Branches är hans tredje skiva sedan återkomsten med Life Is People, 2012. För er som inte kan bakgrunden så släppte Bill Fay två skivor 1970 och 1971, sedan dumpade skivbolaget honom och han gick över till alla möjliga "vanliga" jobb.

Fay fortsatte spela in demolåtar lite i smyg och även dessa har samlats ihop och givits ut genom åren, men någon riktig comeback blev det inte förrän 2012.

Countless Branches är ännu mer avskalad än de redan lågmälda Life Is People och Who is The Sender. Men vi får t ex Filled With Wonder Once Again i både akustisk version och bandversion, i den expanderade utgåvan av skivan. Mitt råd för den bästa upplevelsen är att hålla sig till de "ordinarie" låtarna, som alltså är mer lågmälda än extraversionerna...

Ozzy Osbourne släpper tolfte soloalbumet

Min relation till Ozzy Osbourne som artist är kluven. Jag gillar verkligen hans tre första soloskivor (Blizzard of Ozz, Diary of A Madman och Bark At The Moon, som kom ut 1980-1983).

På de skivorna höll Ozzy sig inom de perfekta ramarna - vassa låtar, bra sång och humoristiskt vårdande av skräckimagen.

Black Sabbath har jag aldrig riktigt fastnat för, även om jag rent intellektuellt kan förstå hur viktiga de varit som heavy metal-pionjärer. Och Ozzys senare solokarriär, nja, jag vet inte.

21 februari släpps hans tolfte studioalbum och 5 december kommer han till Friends Arena - en konsert som blivit inställd ett par gånger pga hälsoproblem.

Ordinary Man, som nya skivan heter, har blivit omtalad av ett par skäl. Ett är att Elton John gästar på piano i titellåten, hör ovan.

Ett annat är att producenten Andrew Watt hävdar att albumet i praktiken skrevs på fyra dagar. Red Hot Chili Peppers-trummisen Chad Smith, Guns'n'Roses-basisten Duff McKagan och Watt samarbetade kring musiken. Sedan följde fyra ytterligare veckor med texter, inspelning av Ozzys sång och gitarrsolon och lite finlir.

2020 års skivår börjar klarna

Det kommer alltfler uppgifter om vilka skivor vi har att se fram emot under året.

I många fall är det fortfarande oklart med exakta titlar och släppdatum. Det gäller t ex Bruce Springsteen & The E Street Band, The Cure (där är dock ett arbetsnamn Live from the Moon), The Rolling Stones, Deep Purple och AC/DC. Även band som Dixie Chicks och Madness förbereder nya skivor.

En skiva som jag ser fram emot är Joel Plasketts nya, den kanadensiske sångaren har aviserat april som släppmånad, men än så länge inte så många fler detaljer. Likaså väntar vi på Courtney Marie Andrews sjunde skiva, som gissningsvis även den kommer under våren.

Av de skivor där vi har släppdatum ser jag mest fram emot Caroline Roses skiva Superstar, som kommer 6 mars, och Lilly Hiatts Walking Proof som kommer 27 mars. Titellåten från den skivan kan du höra i en liveversion ovan.

Maria McKees La Vita Nuova släpps 13 mars och Basia Bulats Are You In Love kommer 27 mars.

Redan på fredag, 17 januari, kommer Bill Fays Countless Branches, som är tredje albumet i hans comebackfas. Och veckan efter, 24 januari, släpper KSMB en EP, Bland tomtar och troll.

Tittar vi framåt sommaren så kommer Alanis Morissette med sitt första studioalbum på åtta år. 1 maj släpps Such Pretty Forks In The Road.

Fler releasedatum för skivor hittar du i spalten till höger.

Lilly Hiatt släpper fjärde albumet

Julstiltjen är över. Nu duggar plötsligt musiknyheterna tätt, och de är goda.

27 mars släpper Lilly Hiatt sitt fjärde album Walking Proof, uppföljaren till 2017 års Trinity Lane, det årets bästa skiva.

Första smakprovet Brightest Star kan höras via videon ovan.

Lilly Hiatts pappa John gästar på ett av albumets spår, Some Kind of Drug. Det är första gången han medverkar på ett av dotterns album. Men de har tidigare spelat in varandras låtar på singeln All Kinds of People/You Must Go, som släpptes lagom till Record Store Day i fjol.

Ny singel från Maria McKees kommande skiva

Maria McKee har redan tidigare släppt Effigy of Salt från kommande skivan La Vita Nuova.

Nu kommer andra singeln Page of Cups. Första och andra singeln är dessutom första och andra låten på kommande albumet.

Eftersom McKee inte släppt ett album - om man inte räknar filmsoundtracken hon gjorde med sin ex-make Jim Akin - sedan 2007 så är mina förväntningar höga.

Tyvärr ska jag erkänna att vare sig Effigy of Salt eller Page of Cups direkt motsvarar förväntningarna. Bägge låter som en artist som alltför mycket försöker låta ambitiös, för att inte säga pretentiös.

Återstår att se om jag blir motbevisad när La Vita Nuova kommer, 13 mars.

Caroline Rose är tillbaka

Så sent som i går så misströstade jag över att det inte kom några nyheter om spännande skivor.

6 mars är det dags för Caroline Roses tredje skiva (eller fjärde, om du räknar första skivan America Religious som släpptes på liten etikett och inte finns att få tag på längre).

Nya skivan heter Superstar och handlar enligt Caroline Rose själv om "hybris och vad som krävs för att bli framgångsrik".

- Jag ville berätta en historia om de delar av mig själv som jag tycker är oattraktiva och pinsamma, och sedan blåsa upp dem med steroider.

Protagonisten i berättelsen är en person som du kan älska eller hata, men ändå beundrar drivet hos.

Första låten Feel The Way I Want har en finurlig video, se ovan.

Caroline Rose släppte 2018 Loner, en av de bästa skivorna från det året.

Lisa Loeb släpper ny skiva

28 februari släpper Lisa Loeb nya skivan A Simple Trick To Happiness.

Det är hennes nionde studioalbum, beroende på om vi räknar hennes debut som bara släpptes på kassett eller ej... Samt naturligtvis om vi räknar bort hennes sex barnskivor.

Loeb lever fortfarande med att hennes största hit, Stay (I Missed You), så totalt dominerar bilden av hennes musik. Lite ungefär som Suzanne Vega lever med Luka, misstänker jag.

Från nya skivan har två spår släppts så här långt, Skeleton samt Sing Out. Låter fint, men inte anmärkningsvärt.

20-talets bästa skiva

De här dagarna mellan jul, nyår och trettonhelgen är alltid lite förvirrande. Inte sällan känns det som att man ramlat ned i något slags gap där vare sig dygnsrytm eller vanlig tidsuppfattning gäller.

Sålunda är det helt logiskt att en skiva från 1980 just nu känns som 20-talets bästa skiva. The Jim Carroll Band gav ut flera skivor, men Catholic Boy är den odiskutabla klassikern. 

Min bild från tidigare lyssningar var en skramlig, charmig skiva, måhända lite lättviktig. Det har jag reviderat sedan jag nästan överdoserat på skivan den senaste veckan. Den är helt enkelt bara briljant.

People Who Died är hitsingeln som alla refererar till men skivan är egentligen bra rakt igenom.

Jim Carroll avled 2009, 60 år gammal, när han höll på att avsluta sin roman The Petting Zoo. Memoaren The Basketball Diaries som gavs ut 1978, blev film 1995 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Nygammal skiva med Marshall Crenshaw

Jag brukar ägna sparsamt med tid åt nyutgivningar på den här bloggen, men ibland känns det motiverat.

Marshall Crenshaw är en artist jag personligen känner jag lagt för lite tid på att upptäcka. Jag är inte helt obekant med hans verk, men har lyssnat lite och slarvigt, om jag ska vara ärlig. Den Crenshaw-låt jag lyssnat allra mest på är Whenever You're On My Mind, dock i Marti Jones version.

Det är tio år sedan Crenshaw släppte en ny skiva, Jaggedland, men nu kommer han att börja återutge skivor som en gång i tiden gavs ut på etiketten Razor and Tie.

Det är albumen Miracle of Science, #447 samt What's In The Bag som ska återutges, liksom liveskivan My Truck Is My Home och demosamlingen The 9 Volt Years.

Först ut är Miracle of Science, som kommer ut 17 januari, med nytt omslag och två bonuslåtar, Misty Dreamer (ursprungligen av skotske Daniel Wylie) och What The Hell I Got (av kanadensiske Michel Pagliaro).

Förutom bonuslåtar har Crenshaw också mixtrat med en del av musiken, "mostly using the original elements", som han själv säger till The Second Disc.

Ny solosingel från Michael Stipe

Om jag är lite elak så var Michael Stipes comebacksingel, som soloartist, ganska lättglömd. Your Capricious Soul släpptes i oktober och gav pengar till Extinction Rebellion.

På lördag, 4 januari, kommer nästa singel, Drive To The Ocean.

Pengarna går denna gång till Pathway to Paris, en annan organisation som jobbar med klimatfrågan.