Normalt brukar jag illustrera konsertrecensioner med mina patenterat usla mobilbilder.
Men Iiris Viljanens konsert på Fasching gick så fort över att jag inte ens hann knäppa en bild. När jag trodde Iiris och bandet kom in för extranummer så bugade de bara en extra gång och gick ut igen och kom inte tillbaka.
På en lite dryg timme så kvalificerar sig Iiris Viljanen som den näst kortaste konserten jag sett (om man räknar konserter där det är en enda artist som framträder, alltså ej inräknat festivaler där artister tämligen regelmässigt spelar set som är cirka en timme eller kortare.)
Såvitt jag minns är det endast World Party i Konserthuset 1990 (eller 1991?), som klockade in på drygt 50 minuter, till publikens enorma besvikelse, som varit kortare.
Ett av skälen till att konserten blir kort är att Viljanen och bandet väver ihop flera låtar - ingen paus, inget mellansnack. Å andra sidan är låtarna långa, med flera utdragna avslutningar. Jazzapplåderna efter trum- och gitarrsolon hör verkligen hemma på Fasching.
Iiris Viljanen är onekligen en unik artist, men ikväll känns det som att hon och bandet bejakar sin musikskolebakgrund och mest ska visa sig duktiga. Jag hade gärna sett lite mer imperfektionism och en lite längre konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar