När Jeff Lynne återupplivar Electric Light Orchestra (under det fåniga namnet Jeff Lynne's ELO), så blir det en hitparad utan like. Av alla konserter jag någonsin sett är det bara Paul McCartney som kan utmana i antal hits under en och samma konsert. Andra gamla rävar brukar slänga in typ tre låtar från senaste skivan eller två riktigt udda spår från karriären, men Lynne har bestämt - bara hits. Hits hits hits!
Det är 37 år sedan ELO senast spelade i Sverige och ingen medlem är kvar... utom Jeff Lynne själv. Den siste av de gamla medlemmarna från den klassiska sättningen, Richard Tandy, sägs lida av reumatism eller något liknande, och orkar inte längre med turnélivet.
I stället är det något tiotal superproffs - varav fler gitarrister och keyboardister man egentligen orkar med - som kompar Lynne. Och de gör det så superproffsigt att alla låtar låter exakt som på skiva. (En hel del bitar är nog förinspelade... bland annat de ytterst maffiga stråkarna i Roll Over Beethoven.)
Så ja, det är superpolerat - men faktiskt, och jag är till och med själv förvånad, aldrig tråkigt under de cirka 1,5 timmarna som bandet spelar. Någon liten sekund börjar jag tänka på annat under Can't Get It Out of My Head. Men annars är det så trevligt du kan ha i Globen en onsdag kväll, mitt i september som börjar närma sig höst på riktigt allvar.
Och låtar som Livin' Thing, Telephone Line, Wild West Hero och Sweet Talkin' Woman, där hade Lynne riktig närkontakt med popmusikens Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar