Kim Larsen 1945-2018

"Den populäraste danska konstnären någonsin." Det var Kim Larsen, enligt tidningen Politikens dödsruna i dag. Larsen gick bort under söndagsmorgonen, i sviterna efter prostatacancer.

Tidningen konstaterar att Larsen själv aldrig var bekväm med epitetet konstnär, utan nöjde sig med popsångare.

Oavsett vad vi kallar honom, han var en unikt omtyckt artist i Danmark, men också i Norge och Sverige.

Med Gasolin bildade han Danmarks största och populäraste rockband någonsin. Ett band som blev så stort i Danmark och Norden att de siktade mot internationell karriär. En satsning som kraschlandade och som i praktiken gjorde slut på bandet.

När Gasolin lade av så fortsatte Kim Larsen med en redan etablerad solokarriär, medan övriga bandmedlemmar - Franz Beckerlee, Wili Jønsson och Søren Berlev - vackert fick traska iväg till Danmarks motsvarighet till Arbetsförmedlingen.

Larsen fortsatte på sin väg mot att bli nationalklenod. Även han hade stickspår som var mindre lyckade - några engelskspråkiga skivor på åttiotalet blev inga succéer. (Även om jag gillade både Jungle Dreams och Sitting On A Time Bomb.)

Det var Danmark och danska som var Kim Larsens hemland och tungomål. Sista skivan, Øst for vesterled, släpptes så sent som i fjol.

Waters försöker sig på Stravinskij

Rockartister med en dragning åt klassisk musik är lätt att skratta åt. Paul McCartneys fem album med klassisk musik är inget du knappar fram på telefonen och lyssnar på varje dag.

Även Roger Waters har experimenterat i genren med sin opera Ca Ira. Inte heller den går varm.

Och nu har Waters agerat berättare i Igor Stravinskijs The Soldier's Tale. Självfallet säljer hans namn ett antal extra skivor.

Roger Waters var 2008 inblandad i en uppsättning av just detta verk. Det verkar dock som om skivan är en nyinspelning. The Soldier's Tale släpps 26 oktober.

Total attack från Uggla

Magnus Uggla spar inte på krutet i höst.

Memoarer (Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen), konserter (65 konserter på Göta Lejon under oktober-januari) och en samlingsbox. Dyr höst för Ugglafans.

Boxen innehåller 16 CD och fyra vinyler. För komplettister är det naturligtvis den 16:e CD:n som är intressant - den samlar "utvalda singlar, b-sidor och remixer". Fast komplettisten har säkert allt redan. Såvitt jag kan begripa är ingenting på boxen tidigare outgivet.

Lådan heter Tänk innanför boxen... och släpps 12 oktober. (Sorry Uggla, det är bara det näst smartaste namnet på en box i höst. Per Gessle slår dig med Roxette-boxen Boxette. Det är tamejfan genialiskt.)

Sällsynta och outgivna spår i ny Joe Strummer-box

Åh, de gamla punkhjältarna. Älskade, naturligtvis, men fortfarande relevanta?

Döda, i flera fall. Som Joe Strummer. Mannen som tog The Clash från klubbar till arenor och till och med stadionanläggningar (i alla fall som förband till The Who).

Nog har The Clashs stjärna falnat. Jag tycker man ganska sällan hör någon referera till bandet, annat än i nostalgiska ordalag. Jag kanske är orättvis. De var trots allt tidiga med "cross-over", att mixa genrer och stilar. Mest naturligtvis, att de tog in influenser från reggae, dancehall m.m.

Strummers solokarriär är definitivt inte särskilt ihågkommen. Därför är det kanske bra att boxen 001 kommer ut. Med sällsynta och tidigare outgivna spår från Strummers karriär.

32 spår. Kommer i morgon, fredag.

Hamell On Trial släpper nya skivan inom kort

Den oförbätterlige Ed Hamell släpper 1 oktober sin 15:e skiva, inräknat studioskivor, liveskivor, självutgivna skivor och skivor utgivna på (rimligt) stora bolag.

Hamell har haft kontrakt med alltifrån Polygram till Ani DiFrancos etikett Righteous Babe Records. De tre senaste skivorna gavs ut av New West Records, men nya skivan ges ut av Saustex Records - "a special one-off album", enligt bolaget självt. Jag vet inte riktigt vad det innebär.

Ovan kan du höra Hamell On Trial själv berätta om nya skivan.

Mer blod, mer spår

Någonstans kring Allhelgona brukar en ny del i Bob Dylans The Bootleg Series komma ut. Så blir det även i år.

Otvivelaktigt har det givits ut guldkorn i den här serien, som de tre första volymerna med riktigt vitala bitar som tidigare saknats ur Dylanhistoriken (Blind Willie McTell, Foot of Pride etc.). Andra delar i serien har väl jag lagt snabbare bakom mig (behöver man verkligen en djupdykning i Self Portrait?).

2 november släpps More Blood, More Tracks, som är nummer 14 i serien.

Blood On The Tracks från 1975 är givetvis ett av Dylans allra bästa album. I vissa stunder rankar jag det som nummer 1 (fast ibland är det Highway 61 Revisited och ibland Blonde On Blonde).

Så en bootlegvolym på temat blod och spår kan mycket väl vara intressant. Men jag kanske ändå nöjer mig med enkel-CD:n snarare än den lyxiga 6-CD-utgåvan. (100 spänn på att jag ändå köper den senare till slut.)

Mark Knopfler släpper nionde soloalbumet

Vartannat, vart tredje år hör Mark Knopfler av sig med en ny skiva. Det är alltid lika trevligt varje gång.

Nu räknar jag inte in hans soundtrackskivor när jag säger att Down The Road Wherever är hans nionde studioalbum som soloartist.

Soundtrack är en helt annan - mycket tristare - gren av hans verksamhet, enligt min mening. Att han en gång skrev temat till Local Hero är inget skäl till att fortsätta producera intetsägande soundtrack.

Down The Road Wherever släpps 16 november.

Återförenat Smashing Pumpkins släpper skiva

Billy Corgan har prövat en rad saker för att slippa göra det oundvikliga - återförena Smashing Pumpkins klassiska sättning. Så sent som i fjol kom en makalöst intetsägande soloskiva som han gav ut under sitt fullständiga namn, William Patrick Corgan.

Men nu är det då dags - Corgan, trummisen Jimmy Chamberlin och gitarristen James Iha ska släppa en ny skiva. Basisten D'arcy Wretzky fick inte vara med; det gjordes klart när Wretzky och Corgan slängde några omgångar skit på varandra i medierna.

Shiny and Oh So Bright Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun heter nya skivan, som är den första med Corgan/Chamberlin/Iha sedan 2000 års Machina/The Machines of God.

Vi får se hur det blir, mina förväntningar är låga. Smakprovet Silvery Sometimes (Ghosts) för tankarna till en slöare 1979.

Albumet släpps 16 november.

Sparsmakade Tom Waits och Joan Jett hör av sig

Vissa rutinerade artister producerar sig som aldrig förr. Andra är mer sparsmakade.

Två av den senare varianten är Tom Waits och Joan Jett. Waits släppte senaste albumet Bad As Me för sju år sedan. Joan Jett släppte Unvarnished för fem år sedan.

Nu har bägge visat livstecken.

Tom Waits gästar på gitarristen Marc Ribots (spelade t ex på Raindogs) nya album Songs of Resistance 1942-2018, ett album som släpps just i dag, 14 september. Låten heter Bella Ciao och kan höras ovan.

Joan Jett och hennes The Blackhearts har spelat in nya låten Fresh Start till nya filmdokumentären Bad Reputation som kommer finnas tillgänglig (tror jag, även i Europa) från 28 september, via allehanda streamingtjänster.

Jeff Lynne bjuder på hitparad

När Jeff Lynne återupplivar Electric Light Orchestra (under det fåniga namnet Jeff Lynne's ELO), så blir det en hitparad utan like. Av alla konserter jag någonsin sett är det bara Paul McCartney som kan utmana i antal hits under en och samma konsert. Andra gamla rävar brukar slänga in typ tre låtar från senaste skivan eller två riktigt udda spår från karriären, men Lynne har bestämt - bara hits. Hits hits hits!

Det är 37 år sedan ELO senast spelade i Sverige och ingen medlem är kvar... utom Jeff Lynne själv. Den siste av de gamla medlemmarna från den klassiska sättningen, Richard Tandy, sägs lida av reumatism eller något liknande, och orkar inte längre med turnélivet.

I stället är det något tiotal superproffs - varav fler gitarrister och keyboardister man egentligen orkar med - som kompar Lynne. Och de gör det så superproffsigt att alla låtar låter exakt som på skiva. (En hel del bitar är nog förinspelade... bland annat de ytterst maffiga stråkarna i Roll Over Beethoven.)

Så ja, det är superpolerat - men faktiskt, och jag är till och med själv förvånad, aldrig tråkigt under de cirka 1,5 timmarna som bandet spelar. Någon liten sekund börjar jag tänka på annat under Can't Get It Out of My Head. Men annars är det så trevligt du kan ha i Globen en onsdag kväll, mitt i september som börjar närma sig höst på riktigt allvar.

Och låtar som Livin' Thing, Telephone Line, Wild West Hero och Sweet Talkin' Woman, där hade Lynne riktig närkontakt med popmusikens Gud.

Planningtorock gör comeback

Eftersom det dröjt fyra år kan det nästan kallas comeback.

Jam Rostron, känd som Planningtorock, släpper sitt fjärde album den 9 november.

Titeln är Powerhouse och låttitlarna är som följer:

Wounds
Transome
Dear Brother
Something More Painful Than Others
Much To Touch
Jam of Finland
Non Binary Femme
Piece of My Mind
Beulah Loves Dancing
Powerhouse

Första singeln Transome kan höras ovan.

Nytt från Anja Bigrell

Det är fem år sedan Anja Bigrell släppte sitt första soloalbum, efter tiden i bandet Monty's Loco.

Det andra albumet har varit på gång en tid, men nu börjar det möjligtvis närma sig. Låten Grannen - se ovan - har släppts och i augusti gjorde Bigrell nedan Facebookuppdatering:

Morgonen säger: Dags att vakna, dra huvudet ur röven och börja jobba!
#anjabigrell2 #höst #skivsläpp #utmedskiten

När Kulturrådet gav pengar till skivan så hade den arbetsnamnet Till åren (Tonårssymfonier) men jag vet inte om detta är bekräftat som slutligt namn.

80-talsikon släpper box

När jag hör Phil Collins så far jag med tidsmaskin tillbaka till 80-talet. Jag vet att Collins fortsatte göra musik även efter det, men min minnesbild är av dundrande trummor, syntetiska keyboards och fläskiga arrangemang.

Så skickligt, så smart, men samtidigt så... over the top och lite för insmickrande.

Nu ska alla Collins-casuals se upp för den här boxen. Ni kommer nämligen inte få vare sig Land of Confusion, Sussudio eller In The Air Tonight.

I stället får ni Collins inspelningar med alla möjliga storheter, från sitt jazzband Brand X till samarbeten med Paul McCartney, John Martyn, Joe Cocker, Bee Gees, Howard Jones... Ja, allt möjligt utom jättehitsen med Genesis och från solokarriären.

Därav boxens (4 CD) titel - Plays Well With Others... Släppdatum är 28 september.

Kajsa Grytt plockar från hela karriären

Kajsa Grytt är en av få nationalklenoder med rötter i punken som fortfarande befinner sig på topp. Nu pratar jag givetvis vad gäller artistisk kvalitet och kreativitet. Hennes senaste skiva, Kniven i hjärtat, är en av hennes allra bästa och just nu årets bästa svenska skiva.

På Nalen på lördagskvällen bjuder hon på bitar från hela sin karriär - från Tant Strul (Dunkar varmt, Romeo och diskerskan) till några av Kajsa & Malenas mest klassiska spår (Brev från ett torg, Vi kan göra det igen, Om du kunde se mej) via några av solokarriärens bästa spår (Bara vi står ut, Allt faller, Under skinnet) till en stor del av senaste albumet. I en hyllning till vännen Eva Fuchs - som gick bort bara för en vecka sedan - spelar hon till och med Blå Tågets Staten och kapitalet.

Ackompanjerad av Malena Jönsson på piano och keyboards och Hanna Ekström på fiol, så tar Grytt fram alltifrån det känsliga akustiska fingerplockandet till riktiga Billy Bragg-takter på elgitarren, inte minst i Allt faller som hon utnämner till sin favoritlåt ur den egna repertoaren ("eller kanske den bästa låt som någonsin gjorts").

Mellansnacket är för övrigt som vanligt rörande, roligt, avväpnande, personligt. Det är en styrka som hon borde använda ännu bättre. (Och faktiskt lära av de riktigt stora, att skriva riktigt bra mellansnack.)

Men sammantaget: Alla med minsta förnuft bör ta varje chans att se Kajsa Grytt live. Så enkelt är det.

Ny låt av Sade

Sade är inte världens mest produktiva band. Stuart Matthewman sade för en tid sedan att bandet jobbar på en ny skiva, vilket i så fall är första albumet sedan 2010 års Soldier of Love.

Men för några månader sedan släpptes Flower of the Universe, en låt från filmen A Wrinkle In Time.

Och nu kommer Sades nästa filmbidrag, till filmen Widows. Låten heter The Big Unknown, enligt Stereogum.

Så har vi tur kommer även albumet senare i år eller i början av nästa år.