Stockholms Visdagar är ett årligt återkommande evenemang på Lasse i Parken vid Hornstull.
I en inramning som är oerhört opretentiös framträder artister som en gång i tiden var relativt stora publikdragare, sida vid sida med dem som kanske inte slagit så brett.
På fredagen är det Roffe Wikström (ackompanjerad av Bernt Andersson) som är huvudnummer, medan Cecilia Thorngren (ackompanjerad av Claes von Heijne) är förartist.
Cecilia Thorngren är kanske inte renodlad vissångerska, men hon är ganska nära visan i sitt uttryckssätt, när hon sjunger gamla rockgubbar som Bob Dylan, Peter LeMarc, Leonard Cohen, Plura, Mikael Wiehe och Ulf Dageby. Trevligt, men kanske lite för polerat för min smak. Dock tillräckligt intressant för att det ska vara värt att kolla in Thorngrens debutalbum Svart katt en gång till.
Roffe Wikström har med ålderns rätt förvandlats från svettig gitarrvirtuos till... sittande gitarrvirtuos. Han har fortfarande gitarrspelet, men framförandet är lite löst i kanterna och Wikström och Bernt Andersson verkar inte helt synkade genom setet.
Givetvis är det bra, men känslan är att om förberedelserna hade varit 10-15 procent skarpare så hade det blivit riktigt bra. Wikström låter som mest fokuserad när han sjunger Ferlin, till exempel Mitt hjärta är ditt och En valsmelodi.
På det hela taget småtrevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar