För varje gång jag har sett Ossler så har det varit mindre folk på scenen. På Fasching på torsdagskvällen är personalen nedbantad till två, utöver chefen själv, nämligen Henrik Meierkord på cello och Micke Nilzén på keyboards.
Det är ett lyckokast, eftersom vi plötsligt hör alla nyanser i musik och melodier. Till och med när bandet larmar loss som värst så finns det ljus och luft i arrangemangen.
Pelle Ossler är enligt egen utsago nervös eftersom det är mycket folk ("det brukar vara 30 pers"), men på slutet konstaterar han att vi är "goa". Och vem kan vara annat inför detta unikum i svensk populärmusik, som plockat influenser från alla möjliga håll - från industrirock till Ennio Morricone till Jacques Werups malmöitiska poesi.
Och jag är glad att vi får nya låtar (minst två, tror jag?) för det betyder att en ny skiva inte kan vara alltför långt borta. Kanske i år? Eller tidigt 2019?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar