Omslaget till Lindi Ortegas nya skiva

Lindi Ortega samlar just nu in pengar till sin nya skiva via Kickstarter.

Hittills har hon fått in motsvarande 345 000 kronor, vilket inte är illa pinkat. Målet var motsvarande 250 000 kronor.

Skivan släpps först i april (exakt datum ej klart), men redan nu har Ortega offentliggjort omslaget, se ovan.

Flyhänta musiker lyfte glömsk John Holm

En levande legendar som John Holm behöver inte vara orolig för att publiken surnar till när han glömmer texter eller tar några minuter på sig mellan varje låt.

I ett fall, på Kägelbanan på söndagskvällen, har Holm glömt själva papperet med texten - sonen skickas resolut tillbaka ut i logen för att hämta pappet med texten till Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Då får John Holm också tillfälle att berätta att han nyligen träffat Per Gessle som berättat att han har alla texter i en monitor på scenen. (Holm sjöng nyligen duett med Gessle i låten Det är vi tillsammans på Gessles skiva En vacker dag.)

Sonen Alex Holm bistår på munspel och de ordinarie musikerna Jesper Wihlborg på gitarr och Yaimi Karell Llay på percussion fyller ut John Holms sång och gitarr på ett mycket bra sätt. Kvällen toppas av att två ytterligare legendarer gästar scenen, nämligen Kenny Håkansson på gitarr och Göran Lagerberg på bas. Kvällens finaste instrumentala moment är sannolikt tvillinggitarrerna i Den öde stranden.

När vi dessutom får andra obligatoriska favoriter som Vid ett fönsterbord mot parken, Maria, många mil och år från här och Sommaräng så är det svårt att klaga. Kanske endast på att den relativt mogna publiken tvingas stå (Kägelbanan har ju i princip bara ståplatser).

Kajsa Grytt släpper nytt

Kajsa Grytts nya album Kniven i hjärtat släpps inte förrän 13 april, men Grytt har utlovat flera låtar innan albumsläppet.

Bron släpptes i oktober och i går, fredag, var det dags för Mina Girls.

Jag tycker Grytt haft en stark period ända sedan hon gjorde något av en comeback med En kvinna under påverkan 2011. Även Bron och Mina Girls är starka och pekar mot ett mycket bra album i april.

Motvalls på Thåströmspelning

Kritikerna älskar honom och publiken fyller Cirkus sex gånger i november. Så vem är jag att vara missnöjd över Thåströms spelning på onsdagkvällen.

Eller missnöjd - det är fel ord. Det är mer att jag inte riktigt begriper vad Thåström gör med sin musik sedan ett tiotal år tillbaka. I mina öron återanvänder han ungefär samma standardformler till alla sina låtar. (Det finns två-tre varianter.) Med samma pratsång som det känns som om texten är utbytbar till.

Live lyckas Thåströms vansinnigt okänsliga band inte svänga en millimeter. Eller rättare sagt, förmodligen är direktiven att musiken inte på några villkor FÅR svänga. Allting som påminner om publikfriande rockgung är bannlyst. I stället ska det malas, malas, malas och då möjligtvis kommas fram till någon typ av crescendo som publiken kan jubla till.

En gammaldags Thåströmstänkare som Vacker död stad påminner om gamle Thåström och är väl kvällens bästa låt. Imperietlåten Jag är en idiot är förvisso rätt okej. Folk jublar mycket till Alla vill till himlen, en annan låt från när Thåströms solokarriär var mer publikfriande. Ebba Gröns Die Mauer känns bara surrealistisk i sammanhanget (en låt jag för övrigt aldrig haft några högre tankar om).

Det allra bästa med Thåström live är att konstatera att han har sin röst i behåll. Lika stark som förr. Jag önskar bara att han använde den till bättre musik.

Farvälturné med förhinder och förvirring

Manowar är ute på sin Final Battle world tour, en turné som Norrköping (!) fick äran att vara premiärstad för.

När turnén nådde Stockholm på lördagen hade även Hamar i Norge klarats av. Sedan kommer två konserter i Göteborg (Trädgårdsföreningen), innan det blir dags för ett större antal datum i Tyskland, som förmodligen är Manowars viktigaste marknad. Därefter följer - antar jag - bland annat hemmamarknaden USA.

Men är det en farvälturné eller inte? Jag vet inte om jag hör fel (lätt att bli lomhörd på Manowars konserter), men jag kan svära att sångaren Eric Adams säger något i stil med "we'll see you again, Stockholm, for sure". Det kanske är en sådan farvälturné som inte riktigt är ett farväl - de är ju rätt vanliga i rockvärlden. Å andra sidan har just Adams (Lou Marullo heter karln egentligen) bekräftat i intervjuer att Manowar ska "call it a day".

Annars är kvällens ämne fotoförbudet (därav ingen bild i detta inlägg). Redan i tredje låten stoppar basisten och bandledaren Joey DeMaio musiken för att uppmana folk att sluta filma och ta bilder och att låta säkerhetspersonalen göra sitt jobb (med att stoppa just fotografering och filmning).

Jag kan hålla med att det är vansinnigt störande med folk som hellre glor i sin mobil hela konserten än försöker njuta av showen. Men DeMaios frustration är så uppenbart riktad inte bara mot fotograferingen, utan mot Fryshuset/Arenan, en lokal som är så uppenbart usel ("shithole", är begreppet DeMaio använder).

Men efter stoppet så rullar Manowar på ganska bra utan egentliga svackor. Favoriterna är de gamla vanliga - Kings of Metal, Hail and Kill, Manowar och - som uteblev när Manowar var här i fjol - Battle Hymn.

Så om vi aldrig ser Manowar igen - en klart godkänd adjösskonsert, fullpackat Fryshuset med glad publik och ett band i god form, när väl fototjafset var avklarat.

Shortlist för årets bästa skivor

Det förefaller osannolikt att någon av de skivreleaser som återstår i år kan komma in bland de tio bästa. Skulle i så fall vara Van Morrison, som med sin andra release för året - Versatile - verkar vara i gott slag.

Just nu ser shortlist för årets bästa skivor ut enligt nedan, vilket i något fall är överraskningar även för mig.

Till exempel har jag omvärderat Courtney Barnetts och Kurt Viles gemensamma album, som jag verkligen ogillade i början. Nu har jag börjat fatta grejen.

Steve Earle kommer med på shortlist tack vare gamla meriter - jag måste lyssna lite mer på skivan.

Jag tror inte Lindsey Buckingham och Christine McVie når topp tio, men nog är det ändå ett gott hantverk de visar upp.

Svenska Orkan är en ny bekantskap för mig. Det är unga människor, men det låter som om de lyssnar på Nynningen och Nationalteatern hela dagarna.

Jag börjar räkna ned tio-i-topp den 1 december. Länkarna nedan går till Spotify, tyvärr verkar inte Bill & Joel Plasketts skiva finnas på Spotify.

Courtney Marie Andrews Honest Life

Courtney Barnett & Kurt Vile Lotta Sea Lice

Alice B Mega (Skisser 2005-2016)
Lindsey Buckingham Christine McVie Lindsey Buckingham Christine McVie

Benjamin Clementine I Tell A Fly

Gord Downie Introduce Yerself

The Dream Syndicate How Did I Find Myself Here?

Steve Earle So You Wannabe An Outlaw

Alejandro Escovedo Burn Something Beautiful

Hamell On Trial Tackle Box

Lilly Hiatt Trinity Lane

Valerie June The Order of Time

Ted Leo The Hanged Man

Aimee Mann Mental Illness

Scott Miller Ladies Auxiliary

Van Morrison Roll With The Punches

Orkan Orkan

Ossler Evig Himmelsk fullkomning

Bill & Joel Plaskett Solidarity

Propagandhi Victory Lap

Roadcase Royale First Things First

Buffy Sainte-Marie Medicine Songs
The The Radio Cineola Vol. 4-Vol. 6
Roger Waters Is This The Life We Really Want?
Steve Wickham Beekeeper

Mary Gauthier släpper ny skiva

Oavsett vad Mary Gauthier gör hädanefter så kommer hon i alla fall ha en klassisk skiva under bältet - Drag Queens in Limousines, hennes andra skiva, från 1999, håller lika bra i dag som den gjorde för 18 år sedan.

Efter den skivan har hon kanske inte fått någon hundraprocentig fullträff även om det alltid finns kvalitet på skivorna hon ger ut.

26 januari släpper hon sitt åttonde studioalbum, Rifles & Rosary Beads. Ovan ser du en albumtrailer. På Spotify kan du höra på smakprovet Bullet Holes in the Sky.

Policas nya album är ett samarbete med Stargaze

Några av de senaste årens vitaminpiller i skivdjungeln är Policas skivor. Jag har gillat alla tre album som Minneapolisbandet har släppt.

16 februari släpps fjärde albumet, som är ett samarbete med Berlinbaserade orkesterkollektivet Stargaze.

Nya skivan heter Music for The Long Emergency. Du kan höra på det tio minuter långa smakprovet How Is This Happening ovan.

Saxon släpper 22:a albumet

2018 släpper engelska heavy metal-veteranerna Saxon sitt 22:a studioalbum.

Förvånande nog har Saxon aldrig tidigare släppt en skiva med namnet Thunderbolt. (Det är lika förvånande som att Judas Priest aldrig släppt en skiva med namnet Firepower, vilket också sker nästa år).

Bandet har också börjat fylla på med konsertdatum för 2018, än så länge bara i Storbritannien, Holland och Tyskland, men det vore ytterst förvånande om Sverige inte fick åtminstone ett besök. (Ibland är ju heavy metal-band så flitiga att Sverige hinns med på både en sommar- och vintersväng.)

Thunderbolt släpps 2 februari.

Van Morrison släpper ny skiva - igen

Bara två gånger tidigare i solokarriären har Van Morrison släppt två studioskivor samma år.

Det var 1970, när han släppte Moondance och His Band & The Street Choir samt 1995, när han släppte Days Like This och How Long Has This Been Going On. Och säg så här - dubbelsläppet 1970 väger väl lite tyngre än skivorna från 1995...

I år händer det igen. I september släpptes Roll With The Punches och 1 december kommer nya skivan Versatile.

Det höga tempot möjliggörs delvis av att många av låtarna - på båda skivorna - är gamla standards. På Roll With The Punches var det gamla blueslåtar, på Versatile är det gamla jazzstandards.

Men även på Versatile har Van smugit in nyskrivna sånger, vilket glädjer mig eftersom jag ruttnar på artister som helt hemfaller åt nostalgi.

Bisarrt produktiv Young släpper ny skiva

Lite beroende på hur man räknar så är The Visitor Neil Youngs 44:e studioalbum. Eller 43:e. Eller kanske 42:a. Och då pratar vi bara soloalbum. Han har ju gjort skivor även med Buffalo Springfield, Crosby, Stills, Nash & Young - med flera.

Plus liveskivor och samlingar och utgivningar av tidigare inspelat material.

Jag gav för länge sedan upp tanken på att försöka följa Youngs karriär, men ibland gör jag ett nedslag och lyssnar på någon ny skiva.

Så låter t ex smakprovet till The Visitor ganska bra. Du kan höra Already Great till exempel på Spotify, via denna länk.

The Visitor släpps 1 december.

Rart av U2

Mina förväntningar på U2s nya skiva Songs of Experience är inte ens mätbara.

Det är länge sedan U2 kändes musikaliskt intressanta, jag tror vi får gå tillbaka till How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) som i alla fall hade något slags vitalitet.

Men det är rart att omslaget till nya skivan visar Bonos son och the Edges dotter, Eli Hewson respektive Sian Evans. Inte minst eftersom de är så lika sina föräldrar.

Som ni minns visade förra skivans, Songs of Innocence, omslag trummisen Larry Mullen Jr och hans son Aaron Elvis. Det återstår att se om även basisten Adam Claytons barn dyker upp på skivomslagen så småningom.

Skivan släpps 1 december.