Oväntat charmigt debutalbum från supergrupp

Gizmodromes debutalbum kan mycket väl vara årets överraskning.

På papperet får jag nästan ångest över en grupp som består av Mark King (basist i Level 42), Adrian Belew (gitarrist i bland annat King Crimson), Vittorio Cosma (som beskrivs som multiinstrumentalist, vilket är det hemskaste man kan vara) samt Stewart Copeland (trummis i The Police).

Det skulle kunna bli hur pretto och tråkigt som helst.

Men det här är tokcharmigt. Inte minst på grund av att trummisen Copeland stegar fram och tar över sången. Eller sång och sång, han pratsjunger, på ett sätt som påminner mycket om Stan Ridgway, den gamle Wall of Voodoo-sångaren.

Så visst får vi instrumentalpartier som bara kan älskas av personer som läser Guitar Player och liknande tidningar. Men samtidigt är det knasigt, avslappnat och sprittande.

Kanske är den här skivan ett tuggummi som förlorar sin smak ganska fort, men just nu är det kul.