Jag gillar de där motvallskäringarna (och gubbarna) inom musiken. Som karvar sin egen lilla nisch, i stället för att följa minsta motståndets lag.
Därför gillar jag Tori Amos. Som gått från popsnöre i bandet Y Kant Tori Read, till hitmakare (Cornflake Girl), till dagens artist som så uppenbart har mer med konstmusiken att göra än med rock eller pop.
Men hon tillåter sig att närma sig det radiovänliga ibland - t ex på albumet Abnormally Attracted to Sin som kom 2009. Sedan gjorde hon en julskiva samma år, Midwinter Graces, som är en av de få julskivor som har ett existensberättigande.
Night of Hunters från 2011 var väldigt långt från popen, mer påminnande om en sångsvit som uppförs i finare salonger än rockklubbar.
Gold Dust (2012) var nyinspelningar av gamla låtar. Unrepentant Geraldines (2014) och nya skivan Native Invader är ganska lika - som om hon hittat den slutliga kompromissen mellan popen och konstmusiken.
Jag ska erkänna att, om man inte är på humör, då kan Tori Amos vara påfrestande. Det krävs tålamod. Det krävs att du lyssnar, snarare än bara har på musiken i bakgrunden. Melodikrokarna kan vara diskreta. Finesserna kan vara små men är värda att lyssna noga efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar