Courtney Barnett och Kurt Vile släpper sin skiva i oktober

13 oktober släpps Courtney Barnetts och Kurt Viles samarbetsskiva som fått titeln Lotta Sea Lice.

Första smakprovet hittar du ovan.

En fläkt av 90-tal

Ah, 90-tal. För många ett decennium som kännetecknades av grunge.

För mig var grungen obegriplig, jag tyckte det lät för jävligt, rent ut sagt. De enda band som var i närheten av grungevågen som jag gillade var Smashing Pumpkins och Hole. Men de var för poppiga för att vara riktig grunge. Belly och Breeders gjorde ibland schyssta saker, och även de fanns ju i utkanten av grungen.

För mig var 90-talet i stället en blandning av gamla 70- och 80-talsartister som gjorde mig besviken, samt en aldrig sinande ström av så kallade lovande band och artister, som också gjorde mig besviken. 90-talet, kort sagt, var egentligen inget bra årtionde för musik.

En av de där lovande artisterna var Tracy Bonham, vars debutalbum, The Burdens of Being Upright, kom ut 1996. Hon fick något av ett minigenombrott, inte minst genom hiten Mother Mother.

Nu har hon spelat in skivan igen, originellt nog i tagningar som är långsammare än originalet. Skivan heter då Modern Burdens och släpps 11 oktober.

Här kan du höra hur oerhört långsamma de nya versionerna är.

Nytt album av Robert Plant

Robert Plant släpper vad som enligt expertisen är hans elfte soloalbum, 13 oktober.

Förutom soloalbum är ju mannen känd för samarbetsskivor med bland andra Jimmy Page och Alison Krauss. Och naturligtvis... Led Zeppelin.

Jag är ju udda i att jag inte håller Led Zeppelin så enormt högt som många andra. Utan tvekan har de gjort bra låtar, men jag blir liksom inte helt till mig när jag hör deras skivor.

Faktum är att min favoritskiva med Plant nog är just samarbetet med Alison Krauss, Raising Sand.

Nya skivan heter Carry Fire.

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal

Jag har ältat detta förut, men nu är det något år sedan. Det går inte att överskatta Thåströms betydelse i Ebba Grön eller Imperiet. Peace, Love & Pitbulls lyssnade jag aldrig på. Sällskapets skivor har jag hört 1-2 gånger per styck.

Och hans solokarriär? Jag är väldigt förtjust i Xplodera mig 2000 och det finns bra spår på alla de skivor som kom till och med 2002.

2005 startade Thåström om sin karriär med den lågmälda Skebokvarnsv. 209. På de efterföljande skivorna har de akustiska gitarrerna blivit färre och de malande syntharna fler. Men sånguppbyggnaden är fortfarande enligt samma modell. Mycket pratsång i verserna och sedan en refräng som kanske bara består av låttitelns ord.

Jag tänker på detta när jag hör Körkarlen, det senaste smakprovet från det kommande albumet Centralmassivet (releasedatum 29 september). Här har vi de malande syntharna igen, pratsången och refrängen som består av orden "Hej hej hej, körkarlen kommer". Visst, det är suggestivt i viss mån, men det är också mycket likt en massa andra låtar som Thåström gjort under det senaste decenniet. För mig låter det som att han kört fast, och upprepar samma formula hela tiden.

Ändå är han mer populär än kanske någonsin. E de ni som e dom konstiga och jag som e normal, eller tvärtom?

Billy Corgan släpper nytt soloalbum

Smashing Pumpkins-ledaren Billy Corgan har under det senaste året hintat om en återförening med bandets klassiska sättning - med Jimmy Chamberlin, D'arcy Wretzky och James Iha.

Men det är uppenbarligen inte dags än, för först ska Corgan släppa en ny soloskiva, under hans fullständiga namn William Patrick Corgan.

Nya skivan heter Ogilala, kommer 13 oktober och är en uppföljare till 2005 års soloskiva TheFutureEmbrace (en skiva som jag inte ens visste att den existerade).

Smakprovet ovan heter Aeronaut.

Morrissey släpper nytt album

17 november släpper Morrissey sitt nya studioalbum Low in High School.

Morrisseys nya skivbolag BMG har bara lovord för honom och kallar Low in High School "a landmark record".

Det återstår naturligtvis att se, jag kan personligen tycka att hans skivor under det senaste decenniet varit rätt mycket hit and miss.

Nya skivan är producerad av Joe Chiccarelli och är Morrisseys första album sedan 2014 års World Peace Is None of Your Business.

Benny Anderssons pianoskiva släpps i september

Vandringen från populärkultur, som ibland ses över axeln, till aktad högkultur kan ske på många sätt. Således ges Benny Anderssons skiva Piano nu ut av Deutsche Grammophon, etiketten som nästan uteslutande ger ut klassisk musik.

Benny Andersson har genom alla år lyckats gå hem både i stugorna och de fina salongerna. Inte minst, naturligtvis, när han visat att det kommersiella genomslaget finns oavsett om han spelar popmusik, musikal eller folkmusik.

I ovan Youtubeklipp hörs några smakprov, samt Bennys egna reflektioner kring skivprojektet.

Skivan släpps 29 september.

Smakprov från Tori Amos nya skiva

Via Pledge Music kan vi se textvideon till singeln Up The Creek from Tori Amos nya skiva Native Invader.

Som albumtiteln antyder påminner musiken en hel del om vad som på engelska får kallas Native American-musik. Up The Creek är inte helt olikt något som Buffy Sainte-Marie kunde ha gjort. Låter med andra ord bra.

Skivan släpps 8 september.

Årets bästa skiva så här långt

Det har varit några lugna veckor här på bloggen, och det beror naturligtvis på stiltjen bland skivnyheterna. Men nu kanske det börjar ticka i gång så smått när vi närmar oss mer releaseintensiva veckor.

I dag är jag glad för att NPR låter oss lyssna på Lilly Hiatts Trinity Lane. Tre låtar har, successivt, släppts ut på kanaler som Spotify, men på NPR kan vi nu lyssna på hela albumet.

Redan de tre första låtarna lät lovande, men nu när jag hört hela skivan är jag rätt säker på att det är årets hittills bästa, och kanske en kandidat till förstaplatsen även när året är slut.

Lilly Hiatts tidigare skivor har varit lovande, men det känns som att hon växer ett nummer med detta album. Kul!

Skivan släpps nästa fredag, 25 augusti.

Lyssna på skivan här!

Årets magplask?

Mike Scott i The Waterboys har gett oss mängder av magisk musik genom åren.

Först åren med "The Big Music" - skivor som A Pagan Place och This Is The Sea, låtar som Don't Bang The Drum, The Whole of The Moon och Church Not Made With Hands.

Sedan folkmusikåren och skivor som Fisherman's Blues och Room To Roam.

Och i en tredje, rockigare våg - skivor som Dream Harder och A Rock In The Weary Land.

Men tyvärr verkar magin svika Mike Scott nu i senare delen av hans karriär. 2015 års Modern Blues var ett enda långt argument för att gitarrocken är stel och död.

Och nu väntar ett dubbelalbum, Out of All This Blue, 8 september. Hittills har vi fått två låtar från albumet - If The Answer Is Yeah och Payo Payo Chin.

If The Answer Is Yeah låter som en artist som försöker göra sin tradiga rock lite mer hipp med svängiga hiphoprytmer. Payo Payo Chin låter som en artist som försöker göra sin tradiga rock lite mer hipp med japanska popinslag (Scott har nyligen gift sig med japanska konstnären Megumi Igarashi.)

Det är så erbarmligt uselt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jen Cloher startar om

Jen Cloher har en något spretig karriär så här långt. Hon har gett ut soloskivor, men även skivor tillsammans med flera andra artister, däribland sin partner Courtney Barnett.

Nu verkar hon vilja starta om. Åtminstone tolkar jag jag alltid se varje gång en artist döper ett album till sitt eget namn. Således släpps Jen Cloher på fredag, 11 augusti.

Smakprovet Forgot Myself låter väldigt mycket som Barnett, vilket naturligtvis inte är någon slump.

Niels Jensen ser tillbaka

Många minns Niels Jensen mer för några filmroller, i filmen G och i Mannen från Mallorca, än för hans musikkarriär.

Jag gillade honom från början, skivorna Mobbingbarn och Rum, men det som kom efter de två första skivorna gick mig förbi.

Nu släpper Jensen en singel, med titeln Fan vad tiden går, som också är titeln på en greatest hits-show som landar på Victoriateatern i Malmö 15 september och 14 oktober. Jag söker på nätet för att hitta fler datum, men just nu verkar det vara de två tillfällena som gäller.

Föreställningen är en blandning av Jensens låtar och personliga tillbakablickar där han berättar om sin karriär.

The Pogues - viktiga eller oviktiga?

Sommarmånaderna har blivit bättre, vad gäller skivreleaser. Nu fortsätter det att komma nya skivor även i juli och augusti, även om takten naturligtvis är lägre än under våren och hösten. 

Det lägre tempot under sommaren gör att jag hinner lyssna på annat än nysläppta skivor. Så fick jag här om dagen för mig att lyssna på The Pogues, och blev på sätt och vis positivt överraskad. 

The Pogues är inget band jag lyssnar på regelbundet, utan det kan gå flera år mellan gångerna. (Förutom att du varje jul naturligtvis inte kan undvika att höra Fairytale of New York). 

Irländska folkmusikpurister rynkar gärna på näsan åt The Pogues. Om du följer debatter på nätet så heter det ofta att bandet inte haft någon påtaglig betydelse för folkmusiktraditionen. Läs till exempel diskussionen här, med rubriken How important are The Pogues?

Det är inget underligt i den negativa inställningen. De som värnar en genre ser nästan alltid med skepsis på gränsöverskridare eller artister som "populariserar" en musikstil.

Vad som torde stå utom allt tvivel är att The Pogues fick många utanför Irland att för första gången lyssna på irländsk folkmusik eller musik influerad av densamma. Inte ens relativt populära band som The Dubliners eller The Chieftains kom i närheten av genomslaget som The Pogues har haft. Ur den aspekten tror jag inte bandets betydelse kan överskattas.

Jag hittade också en annan intressant artikel som påpekar att Shane McGowan i sina texter bottnade i irländsk litteratur. Pádraic Grant visar i artikeln The Pogues and Irish Cultural Continuity kopplingen mellan McGowans texter och mängder av irländska författares verk. Läs! Och lyssna på The Pogues!