Tiotalets tio bästa skivor så här långt

Det här urvalet var svårare än jag trodde - jag har minst tio ytterligare som jag EGENTLIGEN skulle vilja ha in på listan, se shortlisten i inlägget nedan - men dessa tio skivor rankar jag som de bästa hittills under tiotalet. 

Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
Talangfulle Patrick Wolf har inte släppt en skiva med nytt material sedan denna kom ut för sex år sedan. (Däremot har han släppt skivan Sundark & Riverlight, med nyinspelningar av gamla låtar.) Lupercalia är hans utan tvekan mest kommersiella album, och också hans bästa. En popskiva för tiotalet.

Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
Enda nackdelen med detta Miller/Gellert-samarbete är att det bara är en femlåtars EP. Millers finurliga låtar och Gellerts fiol skapar musik som vi bara borde få höra mer av. Inte precis traditionell country, inte outlaw-Americana, utan en egen trivsam liten nisch. Som tur är samarbetar de fortfarande, närmast på Millers kommande album Ladies Auxiliary, som släpps 28 juli.

Maraton, Alina Devecerski (2012)
Devecerskis debutalbum var en härlig blandning av uppkäftig dunkande nutida popmusik och vemodiga ballader. Kanske är det balladerna som är allra bäst, som Det e dark nu eller Krigar precis som du. Men nog är även upptemporökare som Facka ur eller Ikväll skiter jag i allt också kul. 

Aftershock, Motörhead (2013)
Kanske Motörheads bästa skiva, lite otippat så sent i karriären. En skiva som Overkill (1979) har kanske högre enskilda toppar, men högre lägstanivå har Motörhead nog aldrig presterat än på Aftershock. Extra poäng till producenten Cameron Webb som åstadkommer den perfekta dynamiken i soundet, och blandar upp med två ballader mitt i allt vanligt Motörhead-ös. 

Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Alla svenskar som spelar stråkinstrument utan att spela klassiskt, har naturligtvis en skuld på ett eller annat sätt till Fläskkvartetten. Gissningsvis har även Aina Myrstener Cello lyssnat på dem. Men Myrstener Cello har också ett mycket särpräglat uttryck, och hon skapar definitivt sin egen nisch i svensk populärmusik. 

Pretend, Seinabo Sey (2015)
Jag vet inte hur pass väl Seinabo Sey lyckats med sin internationella karriär, men med det låtmaterial som finns på Pretend så borde hon välta hitlistor över hela världen. Och rösten! Den här skivan är nästan löjligt perfekt. Uppföljaren är efterlängtad (kommer senare i år?). 

Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
Har rocken en framtid? Ja, den har väl det. Ett framtidsnamn är australiensiska Courtney Barnett som låter som om hon är uppfödd på en blandad diet med Nirvana och Bob Dylan. Redan på sin första riktiga fullängdare så utklassar hon alla konkurrenter. 

The Epic, Kamasi Washington (2015)
Har jazzen en framtid? Alla kanske trodde att jazzen bara handlar om att återskapa 30-talet eller 50-talet? Kamasi Washington kastar med sin trippelskiva The Epic jazzen rakt in i nutiden. Ett monumentalt verk på många sätt. 

Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs återupplivar supergruppen och visar att 1+1+1 faktiskt blir mer än tre. Jag är ju svag för Case och Veirs, men har inte fattat storheten hos K.D. Lang. Men i det här sammanhanget passar hon in perfekt. 

Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Kate Tempests blandning av spoken word-poesi och hiphop är den mest nutida musiken du kan hitta. Paradoxalt nog säkert ett album som kommer överleva in i kommande decennier. Soundtracket som beskriver klassklyftornas Storbritannien, mitt i Brexit-tidsåldern.