The Dream Syndicate gör comeback

Det finns album som verkligen lyfter dig tillbaka i tiden. Du minns var du var, hur du kände dig och vad du tänkte när du lyssnade på skivan.

The Dream Syndicates skiva Ghost Stories från 1988 är en sådan skiva. Som osnuten 21-åring tyckte jag Steve Wynns nasala stämma förmedlade en högre visdom när han sjöng Weathered and Torn eller See That My Grave Is Kept Clean (Blind Lemon Jeffersons låt).

Bandet splittrades redan efter Ghost Stories, bandets fjärde skiva.

The Dream Syndicate återbildades 2012, men har inte gjort någon ny skiva förrän nu, fem år senare (och 29 år efter den förra skivan). Den nya skivan heter How Did I Find Myself Here och släpps 8 september.

Lyssna på det 11 minuter (!) långa titelspåret ovan!

Mick Jagger släpper två nya låtar

Rolling Stones sägs vara på gång med ett nytt album. Lite oväntat kommer dock Mick Jagger innan dess med två nya sololåtar.

Jag trodde nog att han i princip hade lagt sin solokarriär på hyllan, eftersom den aldrig rönt tillnärmelsevis samma intresse som Stones.

Det verkar inte som att England Lost och Gotta Get A Grip tillhör något kommande soloalbum, utan är singlar. Sångerna är inspirerade av Brexit och det politiska klimatet i England och världen.

Läs mer om Mick Jaggers nya låtar via The Guardian.

Scott Millers nya skiva släpps i dag

En av de skivor jag har störst förväntningar på i år har släppts i dag, Scott Millers Ladies Auxiliary.

Jag har bara hunnit lyssna på den en gång (på väg till jobbet), så jag får återkomma med en mer seriös recension.

Värt att notera, ur negativ aspekt, är att Miller återvinner två låtar från ep:n Co-Dependents som han spelade in tillsammans med Rayna Gellert och släppte 2012, nämligen Someday, Sometime och Lo Siento Spanishburg, West Virginia.

Kanske har Scott Miller ett rimligt skäl till detta, till exempel att låtarna inte fick tillräcklig uppmärksamhet tidigare.

Men jag tycker ändå det känns surt att vi då "bara" får åtta nya låtar. (Du får tio nya låtar om du har stött projektet via PledgeMusic, då ingår nämligen två bonuslåtar.)

Europe släpper elfte albumet

20 oktober släpps Walk The Earth, Europes elfte studioalbum.

Det är uppföljaren till 2015 års War of Kings som kändes som en svagare historia än 2012 års Bag of Bones, som å andra sidan var utmärkt.

Walk The Earth är producerad av Dave Cobb och innehåller tio spår:

1. Walk The Earth
2. The Siege
3. Kingdom United
4. Pictures
5. Election Day
6. Wolves
7. GTO
8. Haze
9. Whenever You're Ready
10. Turn To Dust

Quiet Riot gör ett nytt försök med album

21 april var det meningen att det gamla metalbandet Quiet Riots nya skiva Road Rage skulle ha släppts.

Men nu kommer skivan 4 augusti i stället.

Skälet är något ovanligt, jag kan i alla fall inte påminna mig att något känt band gjort något liknande. Road Rage var inspelad och klar med sång från Seann Nichols.

Men sedan dök James Durbin upp som sångare, ett alternativ som bandledaren Frankie Banali, trummis, kände sig mycket mer bekväm med.

Seann Nichols har i intervjuer vittnat om att han inte kunde samarbeta med Banali, och anklagar honom för "allt utom fysiskt våld". Nu är advokater inblandade...

Sagt och gjort, Road Rage sköts upp, James Durbin spelade in sången på nytt och därmed får vi aldrig höra versionen med Seann Nichols. Även om Nichols hävdar att skivan redan är läckt på nätet...

Motörhead släpper coveralbum

Motörheads management har varit försiktiga med att "casha in" på Lemmys död. Liveskivan Clean Your Clock var, om jag förstår det hela rätt, redan planerad innan Lemmy gick bort.

Nu kommer en coverskiva, Under Cöver, i september. Den samlar ihop nio covers som vi redan har hört, t ex God Save The Queen och Sympathy for The Devil. Två av låtarna är dock nya, Heroes av David Bowie och Rockaway Beach av The Ramones.

Heroes spelades in samtidigt med Sympathy for The Devil, under Bad Magic-inspelningarna.

Under Cöver släpps 1 september.

Cat Stevens släpper ny skiva

Yusuf, mest känd som Cat Stevens, släpper nya skivan The Laughing Apple 15 september.

Det är tre år sedan Yusufs förra album, Tell 'em I'm Gone. En skiva som var fylld av blueslåtar och som jag ärligt talat aldrig kom in i.

Nya skivan är en blandning av nyskrivna låtar och nyinspelningar av gamla Cat Stevens-nummer. Av de gamla låtarna är det notabelt att hela fyra av spåren kommer från hans andra skiva, New Masters, som släpptes redan 1967, samma år som hans debutskiva, Matthew and Son.

2017 är det alltså 50 år sedan Cat Stevens albumdebuterade.

Propagandhi släpper första skivan på fem år

Kanadensiska Propagandhi är inte världens mest produktiva band. Debuten kom 1993 och när nya skivan släpps så är det blott den sjunde i en karriär som alltså varat i 24 år.

Det är fem år sedan Propagandhi släppte Failed States och nu kommer uppföljaren Victory Lap, med releasedatum 29 september.

Första låten, titelspåret, har redan släppts och låter väldigt lovande. Lyssna här!

Nine Inch Nails släpper ny ep

På fredag släpper Nine Inch Nails en ny ep, Add Violence.

Det är den andra ep:n i en serie som inleddes med fjolårets Not The Actual Events.

Tyvärr når Nine Inch Nails väldigt sällan upp i de höga nivåer som alltid brukar exemplifieras med albumet The Downward Spiral (inte minst låten Hurt). Trent Reznor och de bandmedlemmar han för tillfället har kring sig kan lika gärna åstadkomma material som låter som dåliga kopior av NIN.

Jag har inga större förhoppningar om att de bryter den trenden med fredagens släpp, men jag kommer som vanligt kolla upp skivan.

Emily Saliers första soloalbum närmar sig

Nu kan Emily Saliers soloalbum Murmuration Nation förbeställas. Till exempel här via Itunes.

Då får du låten Poethearted redan nu.

Itunes-versionen av skivan innehåller 15 låtar (varav tre är "bonuslåtar). Skivan släpps 11 augusti och är Emily Saliers första soloskiva. Hennes kollega i Indigo Girls, Amy Ray, har redan släppt fem soloskivor.

Kulturrådet ger stöd till Rebecka Törnqvist och Anja Bigrell

Ibland behövs det statligt stöd för att kunna släppa en skiva. Kulturrådet beslutade i juni om årets första fördelning av fonogramstöd.

Där hittar vi några intressanta noteringar.

Anja Bigrell, som släppte sin självbetitlade solodebut 2013, får 75 000:- i stöd till en skiva med arbetsnamnet Till åren (Tonårssymfonier).

Bob Hund får 60 000:- för en skiva med namnet KlassiskBOBHUNDkonsert.

Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet får 40 000:- för skivan Fullmånen från helvetet. Oklart om det är den redan släppta ep:n eller om det är en lp på gång också.

Rebecka Törnqvist får 90 000:- för skivan Home Secretary, som släpps 22 september. (Se bilden ovan.)

Van Morrison tillbaka i coverträsket

Van Morrison är ovanligt produktiv just nu. Bara ett år efter förra skivan, Keep Me Singing, återkommer han med Roll With The Punches 15 september. Det är enligt uppgift hans 37:e studioalbum.

Baksidan av detta är att 10 av de 15 låtar som ingår på skivan är covers av gamla sönderspelade låtar som Bring It On Home To Me (som är första singeln, lyssna här på Spotify).

Vilket väl tyvärr är lite av ett mönster med Morrison. 2015 gjorde han en hel skiva med nya versioner av hans egna låtar. Så låtskrivarförmågan verkar inte vara på topp längre.

Vad hände med den svenska melodiradiopopen?

Svenskt musikliv har onekligen förändrats. I dag är nästan all svensk musik som kommer fram R&B, elektronica, soul, hiphop eller popmusik som är färgad av de tidigare nämnda genrerna.

Mittfåran i svenskt musikliv är musik som sjungs på engelska, de som sjunger wailar och det är helt omöjligt att skilja artisterna åt från alla internationella kloner som låter likadant.

Är jag kritisk? Ja, det är jag. Jag tycker dagens musik är oerhört grå och trist.

Vad hände t ex med den svenska melodiradiopopen? Den var inte så jävla rolig den heller alla gånger, men den hade åtminstone någon form av särprägel, svenska språket om inte annat.

Det är sådant jag tänker på när jag lyssnar på smakprovet från Anna Stadlings kommande album.

Stadling har slagit sig i slang med gamle Popsicle-mannen Andreas Mattsson och sjunger också duett med honom på singeln, Den här sången är till dig. Lyssna på Spotify här.

Tematiskt låter sången som en variant av Staffan Hellstrands Fanfar, som också handlar om dem som orkar hantera livets och vardagens vedermödor.

Anna Stadlings album Efter stormen släpps 15 september.

Den svårfunna musiken

Streamingtjänster brukar skryta med att de erbjuder miljontals låtar. Senaste siffran jag hittar om Spotify är 30 miljoner låtar, den siffran är från 2016 och med tanke på att Spotify adderar 20 000 låtar per dag så är totalsiffran högre nu.

Men trots detta så finns det fortfarande vita fläckar både hos Spotify, Itunes, Apple Music, Tidal och allt vad de andra tjänsterna heter.

Sådant tycker jag är lite fascinerande. Att digitaliseringen som skulle ge oss ALLT NU inte är perfekt. Att det finns musik som du endast kan få tillgång till genom att köpa en fysisk bit plast eller vinyl.

Jag har länge letat efter Bruce Woolleys musik på streaming- och nedladdningstjänster. Spotify har några enstaka låtar, Itunes likaså.

Woolley är mest känd för en låt - Video Killed The Radio Star. Men det var väl Trevor Horn som skrev den till sitt band The Buggles, säger ni? Nja, som Bruce Woolley skriver i häftet till CD-samlingen Bruce Woolley & The Camera Club, så skrev Woolley själv 50% av låten, medan Trevor Horn skrev 25% och Geoff Downes de resterande 25%. Åtminstone blev det så rättigheterna fördelade sig.

Woolley bildade The Camera Club medan Trevor Horn bildade The Buggles. Resten är historia. The Buggles fick hiten, The Camera Club gav bara ut ett enda album, The English Garden (1979), som finns inkluderat på den utmärkta CD:n jag nämner ovan.

Bruce Woolley fortsatte med sporadiska soloinsatser. I Sverige är nog han mest känd för att vara mannen bakom Magnus Ugglas låt IQ. I Woolleys version hette den Blue Blue (Victoria). En utmärkt liten poplåt, som så mycket annat av det Woolley gav ut.

Bruce Woolleys musik hittas bland annat på Amazon.

Maria McKee gör comeback

I ett svar på Instagram svarar Maria McKee på frågan "Will you make another album soon?" på följande vis:

"I'm just about to start recording one now. I am setting up a PledgeMusic campaign this week so people can pre order and it will help pay for production as I want to employ strings, etc. Please spread the word!"

Med andra ord börjar det bli dags att hålla utkik på pledgemusic.com

Det är tio år sedan Maria McKees senaste skiva, Late December. Därefter har vi endast fått två stycken soundtrackalbum som hon och maken Jim Akin samarbetat kring, After The Triumph of Your Birth (2012) och The Ocean of Helena Lee (2015). Ärligt talat inga musikaliska avtryck som stannade kvar i mitt minne...

PS: Bara några timmar efter att jag publicerade detta inlägg tog Maria McKee oroväckande nog bort det Instagraminlägg där hon skrev om det nya albumet och PledgeMusic-kampanjen. Det kanske inte betyder ändrade planer, men känns ändå inte helt bra. DS

Höstens releaser börjar droppa in

Lagom till högsommar börjar allt fler artister avisera sina höstreleaser.

Billy Bragg har inte aviserat något nytt album, men han kommer att släppa ett antal låtar framöver. Han har inte specificerat exakt hur många låtar eller när, men det första bidraget har kommit. Låten heter Sleep of Reason och finns bland annat via Spotify - följ denna länk.

Att Gary Numans nya skiva heter Savage (Songs from a Broken World) var känt sedan tidigare. Nu har vi fått ett releasedatum - 15 september - och första smakprovet, My Name Is Ruin - lyssna här.

Aimee Manns gamle partner i The Both, Ted Leo, släpper också en ny skiva, 8 september. Skivan heter The Hanged Man och är Leos första sedan 2010. (The Both släppte sin skiva 2014). Här kan du lyssna på första smakprovet, You're Like Me.

Ringo Starr fyller 77 år i dag - grattis! 15 september släpper han sin nya skiva Give More Love. Som vanligt har han lyckats samla ett gäng stjärnor på skivan, mest notabelt hans förre Beatleskompis Paul McCartney.

Tiotalets tio bästa skivor så här långt

Det här urvalet var svårare än jag trodde - jag har minst tio ytterligare som jag EGENTLIGEN skulle vilja ha in på listan, se shortlisten i inlägget nedan - men dessa tio skivor rankar jag som de bästa hittills under tiotalet. 

Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
Talangfulle Patrick Wolf har inte släppt en skiva med nytt material sedan denna kom ut för sex år sedan. (Däremot har han släppt skivan Sundark & Riverlight, med nyinspelningar av gamla låtar.) Lupercalia är hans utan tvekan mest kommersiella album, och också hans bästa. En popskiva för tiotalet.

Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
Enda nackdelen med detta Miller/Gellert-samarbete är att det bara är en femlåtars EP. Millers finurliga låtar och Gellerts fiol skapar musik som vi bara borde få höra mer av. Inte precis traditionell country, inte outlaw-Americana, utan en egen trivsam liten nisch. Som tur är samarbetar de fortfarande, närmast på Millers kommande album Ladies Auxiliary, som släpps 28 juli.

Maraton, Alina Devecerski (2012)
Devecerskis debutalbum var en härlig blandning av uppkäftig dunkande nutida popmusik och vemodiga ballader. Kanske är det balladerna som är allra bäst, som Det e dark nu eller Krigar precis som du. Men nog är även upptemporökare som Facka ur eller Ikväll skiter jag i allt också kul. 

Aftershock, Motörhead (2013)
Kanske Motörheads bästa skiva, lite otippat så sent i karriären. En skiva som Overkill (1979) har kanske högre enskilda toppar, men högre lägstanivå har Motörhead nog aldrig presterat än på Aftershock. Extra poäng till producenten Cameron Webb som åstadkommer den perfekta dynamiken i soundet, och blandar upp med två ballader mitt i allt vanligt Motörhead-ös. 

Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Alla svenskar som spelar stråkinstrument utan att spela klassiskt, har naturligtvis en skuld på ett eller annat sätt till Fläskkvartetten. Gissningsvis har även Aina Myrstener Cello lyssnat på dem. Men Myrstener Cello har också ett mycket särpräglat uttryck, och hon skapar definitivt sin egen nisch i svensk populärmusik. 

Pretend, Seinabo Sey (2015)
Jag vet inte hur pass väl Seinabo Sey lyckats med sin internationella karriär, men med det låtmaterial som finns på Pretend så borde hon välta hitlistor över hela världen. Och rösten! Den här skivan är nästan löjligt perfekt. Uppföljaren är efterlängtad (kommer senare i år?). 

Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
Har rocken en framtid? Ja, den har väl det. Ett framtidsnamn är australiensiska Courtney Barnett som låter som om hon är uppfödd på en blandad diet med Nirvana och Bob Dylan. Redan på sin första riktiga fullängdare så utklassar hon alla konkurrenter. 

The Epic, Kamasi Washington (2015)
Har jazzen en framtid? Alla kanske trodde att jazzen bara handlar om att återskapa 30-talet eller 50-talet? Kamasi Washington kastar med sin trippelskiva The Epic jazzen rakt in i nutiden. Ett monumentalt verk på många sätt. 

Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs återupplivar supergruppen och visar att 1+1+1 faktiskt blir mer än tre. Jag är ju svag för Case och Veirs, men har inte fattat storheten hos K.D. Lang. Men i det här sammanhanget passar hon in perfekt. 

Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Kate Tempests blandning av spoken word-poesi och hiphop är den mest nutida musiken du kan hitta. Paradoxalt nog säkert ett album som kommer överleva in i kommande decennier. Soundtracket som beskriver klassklyftornas Storbritannien, mitt i Brexit-tidsåldern.

10-talets klassiker

Här om dagen kom jag på mig att fundera på om det görs några klassiska skivor längre. Vi vet att 60-talet har sina klassiker, 70-talet också, 80-talet. Till och med 90-talet och, möjligtvis, även 00-talet. 


Men gällande decennium då? Har 10-talet producerat några skivor som vi kommer att lyssna på fortfarande om 30, 40, 50 år, förutsatt att inte den globala uppvärmningen och/eller Trumps kommande kärnvapenkrig med Ryssland/Kina/Nordkorea dödat oss alla?

Jag gjorde en rask shortlist, som jag trimmade ned till en ännu kortare shortlist - men som fortfarande är ganska lång, och då såg den ut så här:

En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt (2011)
Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
A Different Kind of Truth, Van Halen (2012)
Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
La Futura, ZZ Top (2012)
Life Is People, Bill Fay (2012)
Maraton, Alina Devecerski (2012)
Scrappy Happiness, Joel Plaskett (2012)
The Vermillion Border, Viv Albertine (2012)
When I'm President, Ian Hunter (2012)
Aftershock, Motörhead (2013)
Division Street, Harper Simon (2013)
Nepenthe, Julianna Barwick (2013)
Warp & Weft, Laura Veirs (2013)
Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Hens Majestät AK von Malmborg, AK von Malmborg (2014)
The Both, The Both (2014)
At Least for Now, Benjamin Clementine (2015)
Pretend, Seinabo Sey (2015)
Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
The Epic, Kamasi Washington (2015)
Abbath, Abbath (2016)
Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Give A Glimpse of What Yer Not, Dinosaur Jr. (2016)
Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Så unga, Alice B (2016)

I ett kommande blogginlägg ska jag försöka trimma ned listan till de tio bästa skivorna så här långt under 10-talet. Jag kan inte garantera att det inte kommer in någon skiva från vänster som jag hade glömt bort när jag gjorde listan ovan.