Kiss var en gång i tiden föräldrarnas skräck. Unga läderklädda män som uppgavs vara i maskopi med hin håle själv.
I dag är Kiss familjeunderhållning för bokstavligt talat alla åldrar. På Tele2 Arena i kväll ser vi barn i dagisåldern och sedan alla olika ålderskategorier fram till de glada pensionärerna.
Gene Simmons och Paul Stanley är själva i pensionsåldern men är oförskämt pigga. Gene Simmons, som sett ut som en stenstod under större delen av det senaste decenniet, rör plötsligt på sig och är mer aktiv än på länge. Paul är lika energisk som vanligt, och vore det bara för entusiasm så skulle han få 5 stjärnor av 5 möjliga. Men han har ingen röst längre, och det är synd.
Kiss 2017 är flera snäpp roligare än det band som besökte Friends Arena 2013. Engagemanget är högre och hela showen känns mer välkomponerad, med få döda punkter. Elakt nog är det när Tommy Thayer sjunger Shock Me, som de flesta verkar ta öl- eller toalettpaus. Och nog är det något som klingar lite falskt när Ace Frehleys signaturmelodi ska kapas på detta sätt.
Några planer på att lägga av verkar Kiss inte ha, även om ett nytt album verkar mindre sannolikt. Men så länge Kiss presterar på den här nivån på scen, så får de gärna fortsätta länge än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar