Jag köpte Broder Daniels debutskiva när den kom ut. ALLA kritiker hade ju lovordat den.
Men jag fattade aldrig grejen. Jag hörde ett svenskt band som lite halvtaffligt försökte likna sina, mestadels, brittiska förebilder.
Jag återupptog aldrig bekantskapen med Broder Daniel. Jag noterade deras göranden och låtanden i bakgrunden, mer som ett popkulturellt fenomen än ett band att verkligen lyssna på.
Nu har jag lyssnat på Henrik Berggrens solodebut Wolf's Heart som kom ut i dag. Det låter fortfarande lite som om Henrik och hans musiker försöker härma de stora pojkarna i London eller Manchester eller Glasgow (minus dialekterna).
Men nu hör jag också annat som jag var för lat för att lyssna efter tidigare. Sårbarheten, ärligheten (ja, jag vet, klyschfest) och historieberättandet i litet behändigt format, sånger som är små noveller.
Jag är så puritansk att jag önskar att Henrik Berggren skulle sjunga på svenska, men förmodligen har han rätt i att någon dimension skulle gå förlorad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar