Det är en fånig men rättvis metafor, tycker jag - Ossler är som den svenska vänstern, han verkar väldigt orolig för att framstå som publikfriande. I vänsterns fall gäller att den överlåtit populismen åt extremhögern.
I Osslers fall gäller att han gärna vill upplevas som lite svår, med ungefär samma manglande eller gnisslande musik han brukar ägna sig åt hos Thåström eller tillsammans med densamme i Sällskapet.
Men Ossler är ju som bäst när han kör de små, fina balladerna - som Luften är fri eller Något desperat eller Monsterman. (Monsterman! Han borde spela den!)
Eller hans mer poppiga alster, som han faktiskt har slängt in igen på senaste skivan Evig himmelsk fullkomning. T ex Här kommer hen, som skulle kunna vara ett lättare spår från The Cure eller New Order. Eller Slaget om Verdun, som till och med skulle kunna vara skriven av Osslers gamle antagonist i Wilmer X, Nisse Hellberg (som aldrig blivit anklagad för att vara svår).
På Debaser Strand på torsdagskvällen spelar Ossler nästan bara låtar från nya skivan. Om jag minns rätt, så slänger han bara in fyra gamla spår - Hem till mor från Krank, Fåglar faller och Grisarna och flugorna från Stas samt Ett slutet rum från Ett brus.
Sammantaget är det jättebra - jag önskar bara att Ossler skulle våga vara lite mer populär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar