Allan Edwall, Vetahuteri (1984)
Allkonstnären Allan Edwall (författare, skådespelare, vissångare) gjorde fem skivor med egna visor. De är jämnstarka, men om jag får välja föredrar jag näst sista skivan Vetahuteri med sorgsna visor som Den lilla bäcken och bitsk satir som Familjeporträtt. Vetahuteri finns inte tillgänglig längre som sådan, men alla låtarna hittas i samlingar som finns på Spotify.
Dom dummaste, 4 känsler (1992)
Dom dummaste har aldrig varit dummare än på 4 känsler. Naivistiska texter till popklistriga melodier kan vara svårt att lyckas med, men Lars Cleveman och Martin Rössel lyckades bättre än de flesta. "Du vaknar en morgon och inser att allt är jättebra" - indeed. Dom dummaste lyckades till och med skalda om talande kylskåp.
Docenterna, Honung (1995)
Nog för att det tidigare materialet när bandet hette Docent Död har sina poänger, men bästa skivan gjorde Docenterna när det stora strålkastarljuset redan hade slocknat. Implodera, Nikotin, I hennes ögon, Är det så här och Somnat vid ratten är svensk powerpop av bästa märke.
Elisabet Hermodsson, Vad gör vi med sommaren, kamrater? (1973)
Ja, vad gör vi med sommaren, kamrater? Den låttiteln och vädjan har hånats av många allt sedan 70-talets ideal begravdes någonstans under regeringen Fälldins första mandatperiod. Men Elisabet Hermodssons visor vårdade traditioner som tål att hedras snarare än skrattas åt. Finns tillgänglig på CD, men ej via Spotify eller iTunes.
Esbjörn Svensson Trio, Plays Monk (1996)
Jag vill alltid lyssna på mer jazz, och det har blivit mer med åren. Men det är klart att rocken dominerar. Esbjörn Svensson Trio lyckades dock pricka in en av mina favoriter när de spelade Thelonious Monk på den här skivan från 1996. I Mean You var lite softare och mer tillbakalutad än när Monk själv spelade den, men det var okej.
Fläskkvartetten
har alltid lyckats gifta ihop populärmusik och konstmusik på ett sätt
som få andra artister. Love Go är deras bästa verk med smärtsamt vackra
sånger. Det finns de som säger att Fläskkvartetten/Flesh Quartet alltid
är som bäst när någon sjunger deras sånger, t ex Freddie Wadling, men
jag håller inte med. Det är instrumentala som de har en särskild magi.
Ingen kunde sjunga på in- och utandning som Jakob Hellman, och ingen kunde göra ett så storstilat genombrott för att sedan dra sig tillbaka. Nu har ju Hellman gjort comeback vid ett flertal tillfällen, men fortfarande är det bara det där enda albumet som står där i skivhyllor över hela Sverige. Vara vänner var hiten, men Hon har ett sätt var låten som var albumets själ.
Mats Ronander, God bok (1982)
Mats Ronander var som bäst när han hade lämnat Lundells kompband och gjort sin sista turné med Abba och skulle starta egen solokarriär. Hård kärlek (1981), God bok (1982) och 50/50 (1984) är en trippel som innehåller avig, pigg poprock av bästa märke. På senare skivor blev det lite för mycket bluesgung och muskelrock, men här var Ronanders handlag fjäderlätt. Finns tyvärr inte tillgänglig längre, men vissa av låtarna finns på samlingsskivor.
Peter LeMarc, Peter LeMarc (1987)
När Peter LeMarc gjort fyra skivor så var hans karriär i praktiken i diket. Så han gjorde bära-eller-brista-albumet Peter LeMarc, där han totalt bytte stil. Från fjantig popkille som sjöng Kom klappa min kanin till seriös singer-songwriter. Sedan dess finns det inte en lista han inte toppat, inte ett pris han inte vunnit.
Stina Nordenstam, And She Closed Her Eyes (1994)
Nu är det 13 år sedan Stina Nordenstam gjorde en skiva. Tio år innan hennes senaste (sista?) skiva så var hon fortfarande nybakad som artist och släppte sin andra skiva, And She Closed Her Eyes. Därmed bekräftande så mycket mer än vad debuten lovat. Nordenstam tog egentligen sitt största utvecklingssteg mellan första och andra skivan. Därefter har hon förfinat sitt uttryckssätt. Little Star är höjdpunkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar