Dylan släpper trippelalbum med covers

Jag tror vi officiellt kan betrakta Bob Dylans låtskrivarkarriär som avslutad.

Efter att ha släppt två skivor (Shadows In The Night, 2015, Fallen Angels, 2016) med standards som Frank Sinatra gjort kända, så släpper nu Dylan Triplicate - en trippelskiva med ännu fler Frank Sinatra-favoriter, plus en del andra standards.

Eget nyskrivet material verkar stå väldigt långt bak i kön när Dylan planerar sin skivutgivning. Jag tror Dylan helt enkelt har slutat att skriva låtar. Inte för att jag klandrar honom, han har trots allt varit artist i över 50 år.

Jag har inte varit förtjust i den här karriärvändningen. För det första tycker jag alla låtar låter likadant, för det andra är detta inte min bag. För svalt, för långsamt, för oengagerande.

Ovan hörs smakprovet I Could Have Told You. Triplicate släpps 31 mars.

Paul Weller släpper soundtrack

 

Paul Weller är på gång med nya skivan A Kind Revolution senare i vår.

Men redan 10 mars släpps soundtracket till filmen Jawbone, med sju låtar från Weller.

Det är oklart om några av låtarna från soundtracket dubbleras på A Kind Revolution, eller om soundtracket är helt exklusivt för filmen.

Hur som haver så åstadkommer Paul Weller med smakprovet The Ballad of Jimmy McCabe en av de skiraste, sötaste ballader han gjort sedan Wild Wood eller kanske till och med English Rose.

Colin Hay släpper ny soloskiva

Men At Work-mannen Colin Hay släpper nya soloskivan Fierce Mercy 3 mars.

Chockerande nog är det hans 13:e soloalbum, jag trodde han släppt typ fem stycken sedan Men At Work upphörde 1986 (och återkom 1996-2002).

Nedan, via Billboard, hör du ett smakprov från skivan, I'm Walking Here, enligt uppgift inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin.

Lyssna här!

... och 10 bästa svenska skivor till

När jag utsåg de 20 bästa svenska skivorna kom genast en massa förslag på skivor jag glömt. Detta är de tio främsta som borde nämnas.

Allan Edwall, Vetahuteri (1984)
Allkonstnären Allan Edwall (författare, skådespelare, vissångare) gjorde fem skivor med egna visor. De är jämnstarka, men om jag får välja föredrar jag näst sista skivan Vetahuteri med sorgsna visor som Den lilla bäcken och bitsk satir som Familjeporträtt. Vetahuteri finns inte tillgänglig längre som sådan, men alla låtarna hittas i samlingar som finns på Spotify.

Dom dummaste, 4 känsler (1992)
Dom dummaste har aldrig varit dummare än på 4 känsler. Naivistiska texter till popklistriga melodier kan vara svårt att lyckas med,  men Lars Cleveman och Martin Rössel lyckades bättre än de flesta. "Du vaknar en morgon och inser att allt är jättebra" - indeed. Dom dummaste lyckades till och med skalda om talande kylskåp.

Docenterna, Honung (1995)
Nog för att det tidigare materialet när bandet hette Docent Död har sina poänger, men bästa skivan gjorde Docenterna när det stora strålkastarljuset redan hade slocknat. Implodera, Nikotin, I hennes ögon, Är det så här och Somnat vid ratten är svensk powerpop av bästa märke.

Elisabet Hermodsson, Vad gör vi med sommaren, kamrater? (1973)
Ja, vad gör vi med sommaren, kamrater? Den låttiteln och vädjan har hånats av många allt sedan 70-talets ideal begravdes någonstans under regeringen Fälldins första mandatperiod. Men Elisabet Hermodssons visor vårdade traditioner som tål att hedras snarare än skrattas åt. Finns tillgänglig på CD, men ej via Spotify eller iTunes.

Esbjörn Svensson Trio, Plays Monk (1996)
Jag vill alltid lyssna på mer jazz, och det har blivit mer med åren. Men det är klart att rocken dominerar. Esbjörn Svensson Trio lyckades dock pricka in en av mina favoriter när de spelade Thelonious Monk på den här skivan från 1996. I Mean You var lite softare och mer tillbakalutad än när Monk själv spelade den, men det var okej.

 

Flesh Quartet, Love Go (2000)

Fläskkvartetten har alltid lyckats gifta ihop populärmusik och konstmusik på ett sätt som få andra artister. Love Go är deras bästa verk med smärtsamt vackra sånger. Det finns de som säger att Fläskkvartetten/Flesh Quartet alltid är som bäst när någon sjunger deras sånger, t ex Freddie Wadling, men jag håller inte med. Det är instrumentala som de har en särskild magi.

Jakob Hellman, ... och stora havet (1989)
Ingen kunde sjunga på in- och utandning som Jakob Hellman, och ingen kunde göra ett så storstilat genombrott för att sedan dra sig tillbaka. Nu har ju Hellman gjort comeback vid ett flertal tillfällen, men fortfarande är det bara det där enda albumet som står där i skivhyllor över hela Sverige. Vara vänner var hiten, men Hon har ett sätt var låten som var albumets själ.

Mats Ronander, God bok (1982)
Mats Ronander var som bäst när han hade lämnat Lundells kompband och gjort sin sista turné med Abba och skulle starta egen solokarriär. Hård kärlek (1981), God bok (1982) och 50/50 (1984) är en trippel som innehåller avig, pigg poprock av bästa märke. På senare skivor blev det lite för mycket bluesgung och muskelrock, men här var Ronanders handlag fjäderlätt. Finns tyvärr inte tillgänglig längre, men vissa av låtarna finns på samlingsskivor.

Peter LeMarc, Peter LeMarc (1987)
När Peter LeMarc gjort fyra skivor så var hans karriär i praktiken i diket. Så han gjorde bära-eller-brista-albumet Peter LeMarc, där han totalt bytte stil. Från fjantig popkille som sjöng Kom klappa min kanin till seriös singer-songwriter. Sedan dess finns det inte en lista han inte toppat, inte ett pris han inte vunnit.

Stina Nordenstam, And She Closed Her Eyes (1994)
Nu är det 13 år sedan Stina Nordenstam gjorde en skiva. Tio år innan hennes senaste (sista?) skiva så var hon fortfarande nybakad som artist och släppte sin andra skiva, And She Closed Her Eyes. Därmed bekräftande så mycket mer än vad debuten lovat. Nordenstam tog egentligen sitt största utvecklingssteg mellan första och andra skivan. Därefter har hon förfinat sitt uttryckssätt. Little Star är höjdpunkten.

De 20 bästa svenska skivorna

På Facebook dristade jag mig att säga att Kajsa & Malenas Historier från en väg är en av de tio bästa svenska skivorna genom tiderna. Raskt fick jag frågan vilka de övriga nio är.

En sådan kastad handske kan jag ju inte bara låta ligga, utan tar upp den. Men att utse tio skivor... Redan när jag började trimma ned från 40 så kändes det som att jag killed lite väl många darlings.

Och hur undgå att framstå som en förstelnad mumie när du nästan bara väljer musik från 70- och 80-talen? Alltså måste jag blanda upp med lite relativt nytt.

Men tio skivor, nej det gick inte. Därför blev det de 20 bästa svenska skivorna någonsin. I bokstavsordning, för jag kan inte ranka dem sinsemellan. (Men varför så många artister på A? Ren slump, vill jag hävda.)

Länkarna går till Spotify - tyvärr finns inte alla skivor på Spotify.

Abba, The Album (1977)
Andra rankar Arrival som deras bästa, men jag tycker The Album är jämnare. Eagle och The Name of The Game är kompositioner du kan slå i huvudet på dem som hävdar att Benny Andersson och Björn Ulvaeus ägnar sig åt lättviktig pop.

Aina Myrstener Cello, Cellomusik (2014)
Med en cello som, i princip, enda instrument skapar Aina Myrstener Cello spänning och dramatik på ett sätt som betydligt mer instrumenterade skivor misslyckas med. Efter denna debut har hon även släppt Cellomusik II, i fjol, 2016. En av de mest intressanta nya musikerna på senare år.

AK von Malmborg, Vår tids rädsla för AK von Malmborg (2009)
Konstnären AK von Malmborg verkar tyvärr ha lagt musikkarriären på hyllan. Men hon åstadkom några av de bästa skivorna på den här sidan millennieskiftet med Vår tids rädsla för AK von Malmborg och efterföljaren Hens majestät AK von Malmborg. Lättlyssnat, men ändå eget och innehållsrikt.

Alina Devecerski, Maraton (2012)
Bortsett från gapiga genombrottshiten Flytta på dig, som jag inte är förtjust i, så är detta en storartad debutskiva. Kaxig, men också melankolisk, popmusik från en artist som skildrar tidlösa frågor i ett ungt liv (pengabrist, kärleksångest, festa för att glömma den gråa vardagen). Allra bäst är balladerna Det e dark nu och Krigar precis som du.

Anders F Rönnblom, Alternativ Rock'n'Roll Cirkus (1974)
Den kanske främste rocktrubaduren i Sverige, bakom de mer publika Lundell, Plura med flera. Rönnblom har fördelen av att alltid ha varit intressant, ända sedan debuten med Din barndom ska aldrig dö (1971) fram till fjolårets skiva Historien ligger framför oss. Alternativ Rock'n'Roll Cirkus är Rönnblom som piggast, fortfarande ung och mån om att bevisa vad han kan. Hans jämnaste skiva.

Annika Blennerhed, Kvartett (1987)
En skiva som tyvärr inte finns tillgänglig längre, från en artist som inte verkar vara aktiv längre. (Vinylexemplar kan fortfarande spåras ibland via begagnataffärer eller auktionssajter.) Men under några år fick Annika Blennerhed uppmärksamhet inte minst för hennes tolkningar av Dorothy Parker (Skiva som gjordes under bandnamnet Light of Love - ibland Annica Blennerhed & Light of Love - titeln är Poems by Dorothy Parker. Inte lätt att hitta hennes musik när hon dessutom väljer att stava Annika med både k och c...). Jag tycker dock att Kvartett är bättre. Diskbänksrealism i singer-songwriter-tappning som borde fått mer uppmärksamhet.

Cornelis Vreeswijk, Poem, ballader och lite blues (1970)
Omöjligt gå förbi Cornelis Vreeswijk och lika omöjligt att inte välja den här. Björn J:son Lindh ser till att Cornelis är fokuserad och får ur sig vackra Cool Water - På Gyldene freden, men också melankoliska Fåglar, sången till sonen Jack (Hajaru de då Jack?) och Bellmanepisteln Märk hur vår skugga som Imperiet sedan knyckte för att bli melodiradiofavoriter.

Dag Vag, 7 lyckliga elefanter (1982)

Vi kan väl gissa att ett gäng proggiga gubbar som var förtjusta i reggae och gillade att göra covers på bland andra Anita Lindblom och Thore Skogman skulle ha hyfsat svårt att nå kommersiell framgång i dag. Men i skiftet 70-80-tal var Dag Vag rysligt populära och åkte runt i fulla folkparker. 7 lyckliga elefanter är en både glad och dyster skiva, uppsluppna danstoner men mörka texter om bland annat kärnkraftens risker. 

Ebba Grön, Ebba Grön (1982)

De flesta väljer väl föregångaren Kärlek och uppror som bästa Ebba Grön-skiva, men jag tycker det finns något speciellt med bandets sista skiva. Det hörs att det krånglar i bandkemin och att de inte riktigt vet vart de ska ta vägen (soundet är inte speciellt punkigt längre, de låter snarare som något slags budget-Rolling Stones). Jag gillar allting, från Flyktsoda till Tittar på tv.

Eldkvarn, Kungarna från Broadway (1987)
Med denna skiva och föregångaren Himmelska dagar gick Eldkvarn och Plura från sin energiska, fartfyllda popmusik till det mer mogna sound som allt sedan dess präglat bandet. Mer The Band än The Attractions. Kungarna från Broadway är bandets mest helgjutna album, även om en Springsteenpastisch som Min brud känns ostig. I skydd av mörket är en mäktig inledning. Mauro Scocco producerade.

Europe, Bag of Bones (2012)
Europes mest framgångsrika album genom tiderna är naturligtvis The Final Countdown, utan nämnvärd konkurrens. Men jag föredrar det Europe som gjorde comeback efter 15 års bortovaro - och då är Bag of Bones deras bästa skiva. Det mognare Europe har betydligt mer gemensamt med Led Zeppelin än Bon Jovi. Bag of Bones innehåller både hits och gungande blues.

Hoola Bandoola Band, På väg (1973)
Samtliga Hoola Bandoola Bands fyra skivor innan splittringen höll god kvalitet. Min favorit är På väg, med bland annat Jakten på Dalai Lama, Danslåt för yttrandefrihet och Ingenting förändras av sig själv. Det går att himla med ögonen åt vissa alltför tidstypiska texter, men musikaliskt är detta tidlös rockmusik som stått sig förvånansvärt väl.

Kajsa Grytt & Malena Jönsson, Historier från en väg (1986)
Den här skivan fick rejäl draghjälp av Jan Gradvalls klassiska recension, där han föll pladask och - för första gången - gav ett svenskt album fem stjärnor i Slitz (som på den tiden var en seriös musiktidning). Det roliga är att Gradvall inte gjorde en felbedömning, utan var helt rätt ute. Skivan är det bästa som Kajsa Grytt och Malena Jönsson varit inblandade i. En eklektisk blandning av visor, pop, jazz och kabaretmusik. Lysande!

Mattias Alkberg BD, Tunaskolan (2004)
Nutidspunk med den produktive Alkberg och hans band. En vitamininjektion när den kom, lika lyssningsvärd i dag. Allt är bra, både det egna materialet och covern på Liket Levers Levande begravd. Varje gång Mattias Alkberg kommer med något nytt hoppas jag att han ska ha hittat tillbaka till Tunaskolans energi, men tyvärr har det inte varit så hittills.

Mikael Wiehe och Kabaréorkestern, Sjömansvisor (1978)
Att plocka ut en av Mikael Wiehes skivor från en produktiv karriär är svårt. Många är högkvalitativa. Solodebuten, med Kabaréorkestern, innehåller bland andra Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) och Dylancoverlåtarna Sakta lägger båten ut från land (It's All Over Now, Baby Blue) och Mikael Wiehes 116:e dagdröm (Bob Dylan's 115th Dream).

Ossler, Krank (2005)
Att Pelle Ossler kände sig instängd i Wilmer X är inte konstigt när man följt hans solokarriär. Det är inte så mycket i hans egen musik som påminner om Wilmer. Krank är hans mest sammanhållna album, fortfarande melodiskt och inte lika skramligt som senare delen av hans solokarriär. Jag är fortfarande mest förtjust i lilla gitarrballaden Luften är fri.

Peps Persson, Peps Blodsband (1974)
Peps hade övergått från att sjunga på engelska till att sjunga på svenska, men det var fortfarande bluesen som gällde (senare kom ju reggaeinfluenser m.m. in i bilden). Det svänger fortfarande när Peps och Blodsband drar i gång Falsk matematik och är fortfarande blåare än blått när de sjunger Samma lea, snea blues.

Robert Broberg, Upp igen (1983)
Ordvitsandet ställer sig ofta i vägen för det faktum att Robert Broberg under sin karriär skrev både fina melodier och tänkvärda texter. Den till synes bagatellartade, plojiga Upp igen håller fortfarande, med klassiska popkrokar, vackra ballader och Broberg mer inspirerad än på länge. Hans bästa skiva. (Och ja, ordvitsandet är faktiskt roligt!)

Seinabo Sey, Pretend (2015)
Seinabo Sey har med rätta fått överväldigande lovord för sin debutskiva Pretend från 2015. En av de allra starkaste svenska debutskivorna genom tiderna. Inte bara har hon en mäktig röst som kan golva de flesta, utan också ett urstarkt låtmaterial - där de flesta låtarna känns som singelhits! Enda nackdelen är att Seinabo Sey nu byggt upp astronomiska förväntningar inför fortsättningen...

Ulf Lundell, Den vassa eggen (1985)
Och nej, det går inte att gå förbi Ulf Lundell. Den vassa eggen lider bitvis svårt av 80-talssynthar och gatade trummor, men på det stora hela är det ett imponerande helgjutet verk. Senare i sin karriär har Lundell åstadkommit dubbelskivor där minst 60 procent känns som utfyllnad. Även på Den vassa eggen finns så klart spår som inte är fem plus, men totalt sett - fantastiskt bra.

Världen behöver Kajsa & Malena

Det är en ynnest att få se Kajsa Grytt och Malena Jönsson hylla sin 30-åriga debutskiva, Historier från en väg, på Södra Teatern. 

Historier från en väg, som är en blandning av pop, jazz, visor och kabaret, är fortfarande en av de bästa svenska skivorna alla kategorier.

Inför en trogen publik på hemmaplan på Södra Teatern så blir det stående ovationer. Det är särskilt kul att de tar steget fullt ut och gör en föreställning, snarare än bara en konsert. Kajsa Grytt berättar historier om deras karriär, läser de små texter - utöver låttexterna - som återfanns i debutalbumets texthäfte och gestaltar, i klädsel och med gester, de karaktärer som befolkar låtarna.

Konserten inleds med På ditt fönster, en av de bästa Dylantolkningar som gjorts (Sign On The Window heter den när Dylan sjunger), vi får hela Historier från en väg och dessutom ytterligare några spår. Som sista låt får Malena sjunga lead, Kyss mig tyst.

Kajsa Grytt på egen hand är guld värd, men just nu känns det som att världen behöver Kajsa & Malena.

Passa på att se denna duo på de få återstående spelningarna!

3 februari Uppsala, Katalin
10 februari Lund, Mejeriet

(Fler datum tillkommer meddelade bokningsbolaget i november, men just nu verkar det vara dessa som gäller.)

Diamanda Galas släpper två nya skivor

Det är verkligen helt sjukt vad fort tiden går. Betänk att det är nio år sedan Diamanda Galas släppte sin senaste skiva Guilty! Guilty! Guilty!

24 mars kommer hon tillbaka, med två nya skivor. Den ena - All The Way - innehåller tolkningar av jazz-, blues- och folkstandards. Den andra, At Saint Thomas the Apostle Harlem, innehåller sånger om döden. Naturligtvis.

Galas är inte bara en artist med ett eget uttryck, hon är också ett mycket underhållande intervjuobjekt, som denna artikel i Rolling Stone visar.

Lyssna på titellåten från All The Way ovan.

Klart med Aimee Manns nya skiva

Det är fem år sedan Aimee Manns senaste skiva Charmer släpptes, och det är tre år sedan Mann och kompanjonen Ted Leo släppte sin duoskiva, som The Both.

31 mars kommer Aimee Manns nionde soloskiva, tionde om du räknar in soundtracket till Magnolia.

Titeln är, som bekant, Mental Illness. Något som Mann nu verkar helt skriva på självironikontot; att lyssnarna ser henne som någon som skriver depressiva sånger. Men någonstans anar jag en vilja att också hantera ämnet på allvar.

På Aimee Manns hemsida går det att lyssna på ett spår från Mental Illness, nämligen Goose Snow Cone.

Escovedos nya släpps i nästa vecka

Alejandro Escovedos nya skiva Burn Something Beautiful släpps nästa fredag, 27 januari.

Skivan är producerad av R.E.M.-männen Peter Buck och Scott McCaughey. Buck och Escovedo har bland annat skrivit låten I Don't Want To Play Guitar Anymore tillsammans - en sång som bottnar i att de bägge "var mörka" under en period.

I Escovedos fall handlar det mycket om hans sjukdom - hepatit C - medan Buck bland annat var deppig för att R.E.M. lade ned.

Läs intressant artikel om ovanstående här.

Poppigt Battle Beast i nya videon

Finska metallbandet Battle Beast har slängt ut låtskrivaren och gitarristen Anton Kabanen. När nu nya skivan Bringer of Pain, bandets fjärde i ordningen, kommer ut 17 februari så verkar det vara ett poppigare Battle Beast än tidigare.

Bandet har förvisso inte skyggat för poprefränger tidigare heller, men Familiar Hell (se video ovan) är mer metallförstärkt pop än poppig metal, om ni förstår skillnaden.

Det här är en sång som lika gärna skulle kunna delta i ESC. Jag är inte helt säker på att jag gillar det...

Lindsey Buckingham och Christine McVie släpper duettalbum

Det får sägas vara en liten skräll att det planerade Fleetwood Mac-albumet, som det faktiskt talats om ända sedan 2013, i stället blir ett duettalbum med Lindsey Buckingham och Christine McVie.

Detta trots att Mick Fleetwood och John McVie är med på skivan. (Stevie Nicks är dock fortfarande upptagen med sin solokarriär, kanske därför Fleetwood Mac-namnet får vila.)

Till Los Angeles Times säger Christine McVie:

“We've always written well together, Lindsey and I, and this has just spiraled into something really amazing that we've done between us.”

Skivans namn ser ut att bli Buckingham McVie, en klar anspelning på Buckingham Nicks, skivan som Lindsey Buckingham och Stevie Nicks gav ut 1973, innan de gick med i Fleetwood Mac.

Något exakt releasedatum finns ännu inte, men preliminärt är maj utgivningsmånad.

Alison Krauss sjunger gamla favoriter

17 februari släpper Alison Krauss vad som faktiskt är hennes första soloskiva på 17 år.

Det låter otroligt, men efter 1999 har hon faktiskt bara släppt skivor med sitt band Union Station eller tillsammans med andra artister som Robert Plant.

Nya skivan heter Windy City och samlar tio bluegrass- och countrylåtar - många traditionella, en del riktiga rariteter, tydligen, om man ska få tro denna Rolling Stone-artikel som är väldigt läsvärd.

"On this album, I wanted to sing songs that are older than I am", säger Krauss i intervjun. Ja men då så.

Releasedatum klart för Osslers nya

Osslers nya skiva heter som bekant Evig himmelsk fullkomning.

Nu är releasedatum spikat, 24 mars. Omslaget ser du ovan.

Evig himmelsk fullkomning är Osslers sjunde soloalbum.

Flitige Hackett släpper ny soloskiva

Förre Genesisgitarristen Steve Hackett är en av de där superproduktiva människorna som konstant släpper skivor och turnerar.

Vi vet således att Hackett spelar på Nalen 8 april, och att han släpper nya skivan The Night Siren 24 mars.

Jag gillade hans album med Chris Squire, Squackett, från 2012, och hans soloskiva Wolflight från 2015. Liksom naturligtvis Genesis Revisited II från 2012.