Toppar och dalar med The Waterboys

The Waterboys besökte Stockholm i fjol, kanske var det därför det blev Uppsala som fick besök nu i sommar. Bandets fanbas är inte så stor, att de har råd att besöka ens större svenska städer alltför ofta.

På Botaniska trädgårdens Backstage-scen får vi se och höra The Waterboys spela många gamla favoriter, men tyvärr också många nyare låtar som till stor del består av malande gitarrer. (Nej, jag är ingen fan av deras senaste album Modern Blues).

Ett annat minus är att bandet gör en del svårbegripliga covers (Roll Over Beethoven, Purple Rain). Det känns som om Mike Scott brukar välja covers på ett betydligt mer intelligent sätt (t ex tolkningar av Van Morrison, Bob Dylan, Neil Young).

Det känns kanske bakåtsträvande, men för mig blir höjdpunkterna Raggle Taggle Gypsy och Don't Bang The Drum, som Scott och violinisten Steve Wickham spelar på egen hand, utan sitt hårdrockande band.

Sedan går det nästan inte att misslyckas med låtar som A Girl Called Johnny, Fisherman's Blues och The Whole of The Moon.

Jag kanske låter för negativ, men det beror bara på att jag vet vilka höjder det här bandet kan nå under sina allra bästa kvällar. På det positiva planet ska också noteras att bandet är mycket tätt och samspelt, till skillnad från när jag hörde dem i fjol.