Den bästa skivnyheten som kan tänkas

Vad är den bästa skivnyheten som kan tänkas? Rätt svarat; ett nytt soloalbum av John K. Samson.

Jag skriver soloalbum, eftersom det fortfarande är svårt att tänka sig att The Weakerthans har splittrats, vilket bekräftades av trummisen Jason Tait förra sommaren.

Splittringen framstår som ännu mer osannolik med tanke på att Samsons nya skiva, Winter Wheat, innehåller bidrag från såväl ovan nämnda Jason Tait som Greg Smith, The Weakerthans basist.

Men så tossigt kan det ju bli ibland i musikvärlden.

John K. Samson är uppenbarligen i utmärkt form, vilket smakprovet Postdoc Blues bevisar. Inte minst textmässigt befinner vi oss på bekant mark, med den akademiska miljön från When I Write My Masters Thesis:

"So your presentation went terrible, 
all wrong dongle, sweat stains and stares."

Vi kan glädja oss åt att Winter Wheat innehåller hela 15 sånger och cirka 48 minuters musik. Som beskrivs så här på Samsons hemsida:

"Inspired by the search for connection and community, his hometown of Winnipeg, and our individual and collective struggles with addictions to drugs, screens, and fossil fuels, John K. Samson’s new full-length album, Winter Wheat, is a sprawling, masterful and timely work by a writer at the peak of his powers."

Skivan släpps 21 oktober.

Här kan du läsa en intervju med Samson om nya skivan.

Dirkschneider släpper liveskiva

Udo Dirkschneider är en flitig Sverigebesökare - han var här i vintras (bl.a. på Klubben, Fryshuset) och i somras (Sweden Rock) och kommer även hit i höst då han ska spela på rockkryssningen Rock At Sea.

Det är väl känt att de flesta hårdrockare är Sverigevänner.

För oss som inte orkar släpa oss till spelningarna så kan vi trösta oss med att han släpper en liveskiva 28 oktober.

Skivan är inspelad i Menningen i Tyskland, 2 april, och innehåller en rad gamla Accept-favoriter.

Sting tillbaka i rocksvängen?

Det har varit en prövning att vara Sting-fan under de senaste åren.

Till en början kan det verka lite skoj att han gör en musikal (The Last Ship) eller en skiva med svärtade julsånger (If On A Winter's Night) eller spelar luta på en skiva med musik av John Dowland (Songs from The Labyrinth). Eller sjunger R&B med Mary J Blige (Sacred Heart). Men ärligt talat, de där infallen tröttnade i alla fall jag på väldigt snabbt.

11 november släpper Sting sin nya skiva 57th & 9th, som verkar vara det närmaste ett traditionellt "rockalbum" han har gett ut sedan 1999 års Brand New Day.

Av det ytterst blygsamma smakprovet ovan att döma, så skulle det nästan kunna vara en skiva med The Police.

14:e studioalbumet av Leonard Cohen

82-årige Leonard Cohen verkar inte ha några avsikter att pensionera sig.

21 oktober släpper han sitt 14:e studioalbum, You Want It Darker.

Jag har en något udda relation till Cohen. Jag borde verkligen tycka om det han gör. Och till och från gör jag det. Hans förrförra skiva, Old Ideas, gillade jag jättemycket. Liksom I'm Your Man från 1988. Andra skivor har lämnat mig likgiltiga, t ex hans förra, Popular Problems.

Låtlistan till nya skivan är: 

You Want It Darker
Treaty
On the Level
Leaving the Table
If I Didn’t Have Your Love
Traveling Light
It Seemed the Better Way
Steer Your Way
String Reprise/Treaty

Lugn tolkning

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat såväl Sarah Riedels solodebut Memories of A Lost Lane som hennes skiva från 2014, Genom natten.

Genom natten var en snygg produktion, men kanske något sval i sitt uttryck, för att riktigt fastna i mitt hjärta.

Nu har hon samarbetat med författaren, poeten, akademiledamoten Kristina Lugn. Ett samarbete som började med ett mejl där Sarah Riedel skrev "Jag skulle vilja sjunga dina dikter. Får jag det?" (läs mer i denna artikel från tidningen Vi).

De tonsatta dikterna har framförts live, på Klara soppteater. På skivan finns 15 tonsatta dikter med. Skivan släpps 9 september.

Toppar och dalar med The Waterboys

The Waterboys besökte Stockholm i fjol, kanske var det därför det blev Uppsala som fick besök nu i sommar. Bandets fanbas är inte så stor, att de har råd att besöka ens större svenska städer alltför ofta.

På Botaniska trädgårdens Backstage-scen får vi se och höra The Waterboys spela många gamla favoriter, men tyvärr också många nyare låtar som till stor del består av malande gitarrer. (Nej, jag är ingen fan av deras senaste album Modern Blues).

Ett annat minus är att bandet gör en del svårbegripliga covers (Roll Over Beethoven, Purple Rain). Det känns som om Mike Scott brukar välja covers på ett betydligt mer intelligent sätt (t ex tolkningar av Van Morrison, Bob Dylan, Neil Young).

Det känns kanske bakåtsträvande, men för mig blir höjdpunkterna Raggle Taggle Gypsy och Don't Bang The Drum, som Scott och violinisten Steve Wickham spelar på egen hand, utan sitt hårdrockande band.

Sedan går det nästan inte att misslyckas med låtar som A Girl Called Johnny, Fisherman's Blues och The Whole of The Moon.

Jag kanske låter för negativ, men det beror bara på att jag vet vilka höjder det här bandet kan nå under sina allra bästa kvällar. På det positiva planet ska också noteras att bandet är mycket tätt och samspelt, till skillnad från när jag hörde dem i fjol.

Ingrid Michaelson släpper nytt

26 augusti släpps Ingrid Michaelsons sjunde album, It Doesn't Have To Make Sense.

Michaelson har haft vissa modesta listframgångar under sin karriär, inte minst med låten The Way I Am från hennes andra album, Girls and Boys.

Hennes stil skulle kunna kallas "modern singer-songwriter", det är inte bara akustisk gitarr och lägereldssånger, utan ofta ganska poppiga, snygga arrangemang med en hel del elektroniskt plipp-plopp.

Första singeln från nya skivan, Light Me Up, är precis ett sådant exempel på vad jag skriver om ovan. Den kan du hitta via de vanligaste digitala kanalerna, till exempel här via Spotify.