Stockholm Music & Arts - litet urval

Jag är ingen festivalmänniska i den bemärkelsen att jag går dit och ser vad tusan som helst. Jag är för kräsen och ointresserad av att ta till mig ny musik.

I stället plockar jag russinen ur kakan. Således nöjde jag mig med att se Cat Power, Suzanne Vega och Joan Baez på årets Stockholm Music & Arts.

Jag kunde ha tänkt mig att se Patti Smith också, men festivalarrangörernas dumhet gjorde att hon lades på den mindre Trädgårdsscenen (samtliga kvällar, fre-sön), vilket gjorde att alla som ville se henne inte fick plats. Jag ska inte hävda att det var något stort avbräck, jag har sett Patti Smith ett par gånger tidigare och egentligen räcker det.

Det var första gången jag såg Cat Power, och hon var precis så som jag förväntade mig. Lät de flesta låtar gå in i varandra, utan att vänta på applåder - sparsamt med mellansnack, lät som om hon var på vippen att sluta spela vissa låtar. Långt ifrån publikfriande, för en fredageftermiddagspublik som var relativt fåtalig. Det närmaste en hitparad vi fick, var att hon spelade sin cover på Stoneslåten Satisfaction, samt den egna låten The Greatest.

Hon inledde med en handfull låtar på gitarr och övergick sedan till piano för att avsluta på gitarr igen. När hon väl spelar och verkar inne i det, så är Cat Power en fascinerande artist. Jag hoppas få se henne i en mer idealisk konsertlokal - dvs. inomhus och i ett mycket mindre format än en festivals stora scen.

Suzanne Vega har jag sett två gånger tidigare. Hon har inte någon enorm scennärvaro och kan verka lite torr och magisteraktig. Som tur är märktes detta inte alls under Stockholm Music & Arts - tvärtom verkade hon avslappnad, glad och peppad att spela inför en tämligen stor publik på söndagseftermiddagen.

Naturligtvis kör hon Luka och Tom's Diner, men också gamla favoriter som Marlene On The Wall och Small Blue Thing. Glädjande nog även Left of Center, hennes popdänga från filmen Pretty In Pink. Vi fick också We of Me, en ny låt från den kommande skivan som bygger på musik från Vegas pjäs om författaren Carson McCullers.

Joan Baez har jag märkligt nog inte sett, trots att hon är flitig Sverigebesökare (känns som att hon kommer hit i princip varje år, efter att å andra sidan haft ett uppehåll på 29 år...). Nu fick jag chansen, och hon är en av de där gamla rävarna som har en totalt naturlig scennärvaro och direkt publikkontakt.

Mellansnacket är lagom ironiskt ("I learned this song a billion years ago from Pete Seeger") och Baez har en närmast oändlig låtkatalog att plocka material ur - naturligtvis kör hon sin egen mest kända komposition, Diamonds & Rust, men också covers av Dylan (It's All Over Now, Baby Blue), Phil Ochs (There But For Fortune) och traditionella sånger som Joe Hill.

Störst jubel blir det när Patti Smith gästar och de sjunger en lagom orepeterad duett (Baez säger mitt i låten till Smith, "Do your talking thing!", Smith begriper uppenbarligen inte alls vad hon menar...) i John Lennons Imagine.

Sedan avslutar Baez med Gracias a la Vida, Violetta Parras mest kända sång. Småtrevligt!