27-åriga Benjamin Clementine har haft en snårigare väg än de flesta, född i England, uppvuxen hos sin farmor. I några år bodde han i princip som lösdrivande gatumusiker i Paris.
Vem kunde då ana att han skulle ta sig hela vägen till kanten på ett storgenombrott. Hans debutalbum At Least For Now vann 2015 års Mercurypris och kritikerhyllningarna har varit legio. I Frankrike vann han Victoires de la Musique som bästa nya artist.
Den vanligaste jämförelsen med en annan artist är Nina Simone; förmodligen tack vare pianospelet, den musikaliska mångsidigheten och röstläget. Antony Hegarty och Kevin Rowland nämns också ofta.
At Least For Now är en fascinerande uppvisning i musikalisk mångsidighet och textmässigt berättande, som indikerar Clementines parallella karriär som poet.
Man kan missta sig när det gäller Benjamin Clementine, att han är en artist som primärt talar till intellektet, och kanske är lite för smart för sitt eget bästa. Men det är bara att lyssna på Winston Churchill's Boy, det inledande spåret på At Least For Now, och sedan långsamt ta sig vidare in i skivan. Motståndet överges ganska omedelbart, och du blir indragen i en ny värld.
En remarkabel debutskiva.
Årets bästa skivor: 3. The Park Avenue Sobriety Test, Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 4. Pretend, Seinabo Sey
Årets bästa skivor: 5. What The World Needs Now..., Public Image Ltd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar