Årets bästa skivor: Hedersomnämnanden

Det är svårt att hävda att 2015 varit ett exceptionellt bra skivår. Det kom få helgjutna album, men ganska många hyggliga.

Så när du ska ta ut årets tio bästa skivor, så får du en liten slatt över som du vill uppmärksamma på ett eller annat sätt, även om de inte klamrade sig in på tio-i-topp.

För min del gäller det de här fem skivorna.

Who Is The Sender, Bill Fay
2012 års fjärde bästa skiva var Bill Fays comeback Life Is People. Uppföljaren Who Is The Sender är fylld med samma slags försiktiga ballader. Det är svårt att tänka sig Bill Fay "rocka", kort sagt. Who Is The Sender har några lika starka låtar som föregångaren, exempelvis War Machine, men totalt sett färre minnesvärda melodier.

När dom dumma har fest, Commando M Pigg
Hade den här skivan kommit ut 1980 hade jag inte varit förvånad, för det är som om tiden har stått still. I positiv bemärkelse, men kanske lite också i negativ bemärkelse. När dom dumma har fest är utan tvekan kvalitativ postpunk, men borde Commando M Pigg kanske tagit något litet steg framåt också?

War of Kings, Europe
Europe är verkligen i andra andningen i sin karriär. Det fleråriga uppehållet gjorde gott, och nu kan de nog köra på fram till sedvanligt sen rockpension. War of Kings lider lite av samma problem som Bill Fays skiva ovan, inte lika starka låtar som föregångaren, som i Europes fall hette Bag of Bones och var 2012 års tredje bästa skiva. Men ändå; War of Kings är ett solitt rockalbum.

Duets: Re-Working The Catalogue, Van Morrison
Van Morrison gör det inte lätt för sig, om han vill flirta med mig. Jag har nämligen väldigt svårt för a) nyinspelningar av gamla låtar och 2) duetter, som ofta är billiga trick att få uppmärksamhet (ett tag sjöng alla svenska kvinnliga sångerskor duett med Lars Winnerbäck). Men Van Morrison gör två saker rätt; både han och gästsångarna/-sångerskorna verkar faktiskt anstränga sig, och dessutom har Morrison valt bort de mest uppenbara och publikfriande spåren. Vi får exempelvis ingen Moondance och ingen Brown Eyed Girl eller Have I Told You Lately. I stället udda spår som Streets of Arklow, Higher Than The World och Whatever Happened To P.J. Proby (med P.J. Proby, touché, Van!).

Before We Forgot How To Dream, SOAK
Nordirländska Bridie Monds-Watson uppträder under namnet SOAK och sjunger med en röst som låter delvis influerad av Stina Nordenstam, och delvis av en bebis. Men hon har någonting, det går inte att komma ifrån. Något slags släktskap med sådana som Nick Drake och även PJ Harvey. Hennes debutskiva blev, överraskande får man säga, nominerad till brittiska Mercurypriset.