Jag tvekade länge om jag skulle se Van Morrison på Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen. Det är flera decennier sedan Van gjorde en riktigt stark skiva (Enlightenment, 1990) och mina minnen från senaste gången jag såg honom live, på Vattenfestivalen 1999, är inte de bästa. Då tyckte jag mest han stod som förstenad och sjöng rätt tröga gamla R&B-covers.
Spelningen på Skeppsholmen blir tyvärr också vattenfestivalen, i form av ett ösregn som drar in lagom till att Van börjar sjunga Brown Eyed Girl: "Hey where did we go, days when the rains came". Jag skojar inte - EXAKT SAMTIDIGT med den textraden så börjar det spöregna.
Scenarbetare får jobba hårt för att täcka över instrument, men Van och bandet är totalt opåverkade. Snarare blir det faktiskt bättre drag när regnet kommer. Kanske känner Van och hans kollegor att de måste kompensera för att publiken blir dyngsur.
Spelningen börjar nämligen - när solen fortfarande är framme - mycket ljummet. Van tutar mycket i saxofon och spelar loungejazz. Sedan plötsligt kommer några publikfavoriter, däribland Moondance och Days Like This. Temperaturen bland publiken höjs till i alla fall måttligt intresserad.
Mitt i regnet slänger han fram massor med favoriter, däribland The Way Young Lovers Do, Wild Night och Bright Side of The Road och plötsligt börjar vi ana att inspirationen faktiskt är där i kväll och att spelningen artar sig till något lite extra.
När Van sedan kastar fram In The Garden och mässar "no guru, no method, no teacher, just you and I and nature" tillsammans med körsångerskan, så blir i alla fall jag halvt religiös. Avslutningsvis och naturligtvis; Gloria. Som avslutas med att bandet jammar loss i flera minuter när Van sedan länge gått av scenen. Vi får både slapbassolo och trumsolo. Det där tjafset kunde jag klarat mig utan, men trots allt: Kanonspelning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar