Episkt är rätta ordet

Om ett namn på en skiva någon gång varit motiverat så är det The Epic.

Kamasi Washingtons solodebut är en trippelskiva med nästan tre timmar musik. Och det är episkt, tro inte annat.

Oundviklig association är John Coltrane, eftersom Kamasi Washington spelar saxofon. Men musikaliskt tycker jag många spår även påminner om Miles Davis längre "sessions", exempelvis The Complete On The Corner Sessions.

Det mesta är instrumentalt men på ett fåtal spår får vi sång, och det känns väl avvägt. Det är inte bara sången som gör att dessa låtar känns mest traditionella och avslappnade.

Som helhet är The Epic episk och kommer att finnas på många årsbästalistor när året är slut, även min.