Kvartalsrapport

På onsdag är det 1 april och en stor skivreleasedag, helt uppenbart - nya skivor med bland andra Steve Hackett, Ron Sexsmith och Van Halen (liveskiva).

Men innan vi kastar oss över de skivorna så bör vi väl summera årets första kvartal, som traditionellt sett brukar vara sparsmakat vad gäller skivsläpp. Fast det har nog ändrats, trots krisen för musikförsäljningen. Nu släpps det intressanta skivor året om.

Januari-mars har bjudit på några godbitar. Med reservation för att intrycken från årets första månader mycket väl kan revideras lagom till att skivåret ska summeras. Somt som känns fräscht i början av året kan kännas nattståndet och inaktuellt när det lackar mot jul.

Bäst hittills har i alla händelser pop-grungiga Courtney Barnett varit. Hennes riktiga debutalbum, Sometimes I Sit And Think, and Sometimes I Just Sit, är den pigga bekräftelsen att hennes två EP-skivor (som lades samman till The Double EP: A Sea of Split Peas) inte var engångslyckträffar. Det känns som om hennes självförtroende som artist har vuxit rejält.

Till kvartalets positiva överraskningar räknar jag Nnekas reggaebetonade album My Fairy Tales och Kate Piersons (från B-52's) solodebut Guitars & Microphones. Den senare skivan kanske är ett poptuggummi vars smak blir gammal om några månader, men Nneka finns säkert med på årsbästalistan.

I hårdrocksfacket gör Europe en stabil men inte gnistrande insats på War of Kings. U.D.O. levererar också vad som förväntas på Decadent, men mer än tre plus känns det aldrig som. Battle Beasts Unholy Savior har jag inte lyckats komma in i och Thin Lizzys efterträdare Black Star Riders har med The Killer Instinct gjort ännu ett album som känns okej men inte roligare än så. Jag tror fortfarande att AOR-älskande Issas Crossfire blir bra lyssning under året.

Bob Dylans Shadows In The Night är dock inte min kopp te, Frank Sinatra är liksom ett par generationer för tidigt för mig. Det är inte dåligt, men griper hellre aldrig tag på det sätt som Dylans eget material kan göra.

Jag är rätt besviken på Steve Earles gubblues på Terraplane. The Waterboys borde också kunna ha gjort något bättre på Modern Blues. Två riktigt gubbiga skivor, i negativ mening.

Mark Knopfler kan vara gubbig på ett positivt sätt. Han lunkar på i sin sävliga stil, men jag är ju förtjust i den, när han träffar rätt. Tracker har efter ett tiotal lyssningar vuxit sig riktigt stark. Lyssna ett varv extra på fina duetten Wherever I Go, med Ruth Moody.