I en del recensioner betecknas Dom Orena som "sjuttiotal". Jag håller inte riktigt med, jag skulle snarare tidsbestämma deras viktigaste influenser till 1980-1982 någonstans...
För visst hör vi ekon från band som The Cure eller Magazine eller deras många efterföljare. Dom Orena har dock en viss rätt att låta som svårmodiga postpunkare eftersom Liten Falkeholm från Tant Strul är medlem i bandet. Vilket är ungefär som om Steve Severin från Siouxsie & The Banshees skulle bli medlem i något engelskt uppstickarband som dök upp nu.
Jag brukar ibland klaga på den retrovåg som råder inom musiken, framför allt när ungdomar som knappt blivit av med finnarna ska försöka låta som gamla farbröder från 60- eller 70-talet. Men när det gäller postpunken så har jag saknat den, och jag har alltid uppskattat det lite kalla, kantiga sound som dominerade musiken i korsningen mellan punken och synthvågen.
Fast allt det där skulle naturligtvis falla om Dom Orena inte skrev bra låtar eller framförde dem taskigt. Jag hörde aldrig deras debutskiva Tystnadsbehandlingen, men nya skivan Rädd att bli rädd låter alldeles utmärkt. Nervig, inspirerad postpunk när den är som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar