Hantverksskickliga stenar

Jag vet att det knappt går att urskilja Mick Jagger, Ron Wood, Keith Richards och Darryl Jones på bilden ovan, men det får vara som det är.

Rolling Stones begick sin 26:e konsert i Sverige på tisdagen, 1 juli, på Tele2 Arena i Stockholm.

Jag har varit halvljummen Stonesfan sedan 70-talet, men aldrig sett dem live. Till och från har jag lyssnat relativt mycket, inte minst på klassiker som Sticky Fingers men även udda mellanalbum som Emotional Rescue eller Dirty Work, som jag ofta tycker är bättre än sitt rykte.

Jag har aldrig tvivlat på att bandet kan åstadkomma storverk med jämna mellanrum, men att de också kan falla tillbaka i uselhet, både på skiva och live. Men live har jag alltså inte haft något påtagligt bevis för hur upplevelsen egentligen är.

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad, i det stora hela. Visst, ljudet är till och från ganska onyanserat - ibland förvandlas musiken bara till ett övergripande dån från bas och trummor, med gitarrgnissel ovanpå. Desto märkligare att flera av de stora tidningarnas recensenter berömde det bra ljudet. Kanske var ljudet som sämst just där vi satt.

Vad som inte går att ta miste på är bandets energi. Framför allt Mick Jagger - så klart - är en uppvarvad publikdomptör som inte bromsar en sekund under hela showen. Kanske hinner han ta igen sig lite lagom under de två låtar som Keith Richards får sjunga.

Musikaliskt kan Stones tyckas banala, med sina blues- och boogieriffande sånger, som ibland är intill förväxling lika varandra. Är det riffet till Brown Sugar eller Start Me Up eller Street Fighting Man nu igen? Men detta är paradoxalt nog också bandets styrka, att man bottnar i den (i grunden) svarta musiktraditionen och kan mala gitarriff i tolv minuter i Midnight Rambler och faktiskt få det att bli ganska magiskt (med hjälp av förre gitarristen Mick Taylor, som gästade).

Avslutningen med You Can't Always Get What You Want och (I Can't Get No) Satisfaction är grädde på moset - det här är ett band som har vårdat sitt hantverk i femtio år och uppenbarligen är berett att fortsätta göra det. Det ska de ha mycket respekt för.