Det är symptomatiskt, eftersom mitt musiklyssnande bottnar i en tioårsperiod från 1976 och framåt. Artisterna som slog igenom under punkens och new wavens år har fortsatt att göra musik, från Hynde till Paul Weller, Elvis Costello, Sting och hundratals andra.
"The stage is filled with thick gray hair", som Randy Newman konstaterar i en oförglömlig monolog på Live In London från 2011. En monolog som han avslutar med sången I'm Dead (But I Don't Know It). Det krävs en satirist som Newman för att verkligen visa hur sanningen ser ut. "No one is applauding at home", konstaterar han torrt.
Vi har ett musikklimat där folk i min ålder desperat klamrar sig fast vid musiken vi hörde när vi var unga. Ingenting kommer naturligtvis låta lika kraftfullt som det du hörde när du var 14 eller 16.
Samtidigt lovordas "classic rock" som sägs vara större än någonsin. Till exempel i den här tidningsartikeln. Det betyder att dinosaurierna från 60- och 70-talen (i enstaka fall även 50-talen) fortfarande åker runt på vägarna och drar folk till sina konserter. Det är pensionärer som spelar för pensionärer i många fall, men Rolling Stones eller Black Sabbath eller Fleetwood Mac drar också häpnadsväckande många yngre människor.
Detta är inte bara nostalgi och bakåtsträvan. Utan också ett tecken på att vi nu vårdar rockmusiken som något värt att bevara och att föra vidare mellan generationerna. Trots allt har det inte gjorts så många album som Exile On Main Street eller Rumours eller Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.
Detta om musikklimatet, för att sätta i perspektiv den lista över första halvårets bästa skivor jag presenterar nedan (utan inbördes ordning). Det säger lite om skivåret att det egentligen bara fanns fem skivor värda att nämna.
All Love's Legal, Planningtorock
Jag följer som nämns ovan inte med i vad som är trendigt eller hippt. Men till och med jag förstår att Planningtorock är extremt mycket 2014. Jam Rostron sjunger med förvrängd röst som kan tillhöra en man, en kvinna, vem som helst, låtar med titlar som Let's Talk About Gender, Baby. (Kongenialt tolkad av The Knife på Feministiskt initiativs trippel-cd som gavs ut i våras.) Egentligen den enda skivan i år som känns riktigt anmärkningsvärd.
Hens majestät AK von Malmborg, AK von Malmborg
AK von Malmborg leker också med könstillhörigheten, som titeln antyder. Men egentligen inte så mycket i albumets låttexter. Det kan i stället handla om en slags alternativ I natt jag drömde, där svenska städer bombas med napalm (Napalm över Stockholm) eller en svengelsk version av Gloomy Sunday kallad En gloomy sunday. Precis som på debutalbumet, Vår tids rädsla för AK von Malmborg, står det dock klart att Malmborg är en unik röst på den svenska populärmusikscenen.
The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett, Eels
Alla vi som är bekanta med Eels och dess enda permanenta medlem E vet att han egentligen heter Mark Oliver Everett och har en hel del "cautionary tales" som han berättade om i memoarboken Things The Grandchildren Should Know. Fadern, en briljant vetenskapsman, dog 1982, systern begick självmord och modern dog i lungcancer. Till råga på allt så omkom en kusin som var flygvärdinna på det plan som träffade Pentagon 11 september 2001. Detta har färgat Everetts musik som till och från varit väldigt mörk - tänk John Lennons Plastic Ono Band-skiva, anpassad för nutiden. The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett lyckas hålla samma höga nivå som fjolårets Wonderful, Glorious. Baksidan med Everetts höga produktionstakt är annars att allt material av nödvändighet inte riktigt når ända fram, kvalitetsmässigt.
The Both
Aimee Mann är en gammal favorit med en märkligt hög lägstanivå på sin produktion. I princip alla hennes skivor, med något enstaka undantag, torde platsa på min personliga 100-bästalista genom tiderna. Vuxen popmusik när den är som bäst. Ted Leo har jag personligen inte stött på tidigare men det står klart att Leo och Mann har mycket gemensamt, när de förenas som duon The Both. Debutalbumet finns faktiskt inte tillgängligt via normala svenska kanaler utan jag har kommit över det "på annan väg". Lite av en skandal att The Both inte når ut via normal distribution. För denna skiva är precis samma typ av smarta popmusik som Aimee Mann försett oss med via sin solokarriär. Länken ovan går till en Youtube-video där Mann och Leo framför Milwaukee.
Tanz, Golem
Tanz är Golems sjätte skiva, om man räknar in debut-ep:n från 2001. Fortfarande gäller etiketten klezmerpunk, även om jag tycker att de här påtvingade genreindelningarna kan vara fåniga. Men visst, Golem bottnar i klezmertraditionen och har bitvis samma energi och utlevelse som punken. Tanz känns ytterligare lite mer polerad än föregångarna, men särarten finns kvar, med fiol, dragspel och trombon som prominenta instrument. Och sångspråken är ofta blandade, vanligtvis mellan engelska och jiddisch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar