18 februari 1974 släpptes Kiss, debutalbumet från Paul Stanley, Peter Criss, Gene Simmons och Ace Frehley, vars band hette samma sak som skivan.
Det är 40 år sedan, i dag.
Vilket i sig är oerhört märkligt, med tanke på att kritikerna gav gruppen oerhört lite hopp om att överleva ens några få år.
Att Kiss i år, 40 år efter debutalbumet och 41 år efter gruppens bildande, väljs in i Rock And Roll Hall of Fame säger en hel del om vad uthållighet betyder i den här branschen. Om du överlever och fortsätter att vara verksam så kommer de som avskydde dig för 40 år sedan, inte kunna undgå att bli imponerade.
I dag är Kiss en "legacy act", i mångt och mycket. Ett av de där banden som det skrivs spaltkilometer om i tidningar som Classic Rock (mycket) och Mojo (i mindre utsträckning).
Den mentala bilden av sådana band är att de på något sätt för alltid är förankrade i 70-talet. Och så är det i hög utsträckning även för Kiss. Den överväldigande delen av sångerna som bandet spelar under sina konserter gavs initialt ut under ytterst få år - 1974-1977, närmare bestämt, på bandets sex första skivor.
Debutalbumet Kiss innehåller Strutter, Nothin' To Lose, Firehouse, Cold Gin, Deuce, 100 000 Years och Black Diamond - sju sånger som fortfarande utgör stapelvaror i bandets livespelningar. Säg så här - som en jämförelse - det händer ytterst sällan att Bruce Springsteen spelar sju låtar från sitt debutalbum under en konsert. Men Kiss kan mycket väl göra det.
Dessa sånger är också ett bevis för att Kiss aldrig varit ett gimmickband, trots makeupen, kostymerna och den spektakulära scenshowen. I botten finns en kärlek till musiken, en förmåga att skapa minnesvärda refränger, en musikalisk förmåga och en aldrig sinande energi som de pumpar in i såväl sina studioinspelningar men framför allt sina konserter. Låt vara att vare sig Paul Stanley (62) eller Gene Simmons (65 i år) rör sig lika mycket på scenen längre, som i fornstora dagar.
Kiss lånade en del av sin image från Alice Cooper och New York Dolls, men tog det hela två eller tre snäpp längre. Och musikaliskt var det framför allt brittisk rock som de huvudsakliga låtskrivarna Paul Stanley och Gene Simmons influerades av - Humble Pie, The Move, Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Rolling Stones...
Hur är bandets status i dag? Fansen är kluvna. Vissa gillar att bandet fortsätter, med Tommy Thayer och Eric Singer som ersättare - och med samma makeup som - Ace Frehley respektive Peter Criss. Andra menar att Frehley och Criss borde komma tillbaka, annars kan bandet lika gärna lägga ned.
Efter ett elvaårigt uppehåll gav bandet ut ny musik med Sonic Boom 2009 och Monster 2012. Framför allt den senare skivan hyllades av branschpressen. Obegripligt, enligt min mening, jag tycker låtmaterialet är en skugga av det som bandet åstadkom under sin storhetstid. Men jag har haft fel förr.
Debutalbumet Kiss är hur som helst en 40-åring väl värd att fira.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar