Dubbelrelease från Mikael Wiehe

5 mars släpper Mikael Wiehe två nyheter, dels skivan Protestsånger, som är del tre i trilogin som inleddes med En gammal man (2012) och Isolde (2013), och dels en box med 4 CD kallad Decibel Studios aug. 2012-dec. 2013.

Apropå titeln Protestsånger säger Wiehe följande (enligt ett inlägg på hans Facebooksida):

– Jag försöker göra som exempelvis impressionisterna och bögarna har gjort: jag försöker vrida skällsordet ur händerna på belackarna och därmed ändra dess laddning.

Protestsånger innehåller Wieheoriginal men även tolkningar av Tom Waits (Vårt kvarter/In The Neighborhood), Bob Dylan (Bara en hemlös/Only A Hobo) och Karin Boye (I rörelse). 

Samlingsboxen som släpps samma datum innehåller alla tre skivorna i trilogin plus en fjärde CD, Hemlösa sånger.

Planningtorock regerar

Förutom AK von Malmborgs andra skiva har skivåret 2014 inte bjudit på någonting att glädja sig åt hittills, men i onsdags kom Planningtorocks tredje studioalbum All Love's Legal.

Engelska Jam Rostron, som är Planningtorock, har åstadkommit en ytterst politisk och väl sammanhållen skiva. Albumtiteln, liksom låttitlarna Misogyny Drop Dead, Let's Talk About Gender Baby och Patriarchy Over & Out, säger ganska mycket om vilket budskap som Rostron vill få ut.

It was 40 years ago today...

18 februari 1974 släpptes Kiss, debutalbumet från Paul Stanley, Peter Criss, Gene Simmons och Ace Frehley, vars band hette samma sak som skivan.

Det är 40 år sedan, i dag.

Vilket i sig är oerhört märkligt, med tanke på att kritikerna gav gruppen oerhört lite hopp om att överleva ens några få år.

Att Kiss i år, 40 år efter debutalbumet och 41 år efter gruppens bildande, väljs in i Rock And Roll Hall of Fame säger en hel del om vad uthållighet betyder i den här branschen. Om du överlever och fortsätter att vara verksam så kommer de som avskydde dig för 40 år sedan, inte kunna undgå att bli imponerade.

I dag är Kiss en "legacy act", i mångt och mycket. Ett av de där banden som det skrivs spaltkilometer om i tidningar som Classic Rock (mycket) och Mojo (i mindre utsträckning).

Den mentala bilden av sådana band är att de på något sätt för alltid är förankrade i 70-talet. Och så är det i hög utsträckning även för Kiss. Den överväldigande delen av sångerna som bandet spelar under sina konserter gavs initialt ut under ytterst få år - 1974-1977, närmare bestämt, på bandets sex första skivor.

Debutalbumet Kiss innehåller Strutter, Nothin' To Lose, Firehouse, Cold Gin, Deuce, 100 000 Years och Black Diamond - sju sånger som fortfarande utgör stapelvaror i bandets livespelningar. Säg så här - som en jämförelse - det händer ytterst sällan att Bruce Springsteen spelar sju låtar från sitt debutalbum under en konsert. Men Kiss kan mycket väl göra det.

Dessa sånger är också ett bevis för att Kiss aldrig varit ett gimmickband, trots makeupen, kostymerna och den spektakulära scenshowen. I botten finns en kärlek till musiken, en förmåga att skapa minnesvärda refränger, en musikalisk förmåga och en aldrig sinande energi som de pumpar in i såväl sina studioinspelningar men framför allt sina konserter. Låt vara att vare sig Paul Stanley (62) eller Gene Simmons (65 i år) rör sig lika mycket på scenen längre, som i fornstora dagar.

Kiss lånade en del av sin image från Alice Cooper och New York Dolls, men tog det hela två eller tre snäpp längre. Och musikaliskt var det framför allt brittisk rock som de huvudsakliga låtskrivarna Paul Stanley och Gene Simmons influerades av - Humble Pie, The Move, Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Rolling Stones...

Hur är bandets status i dag? Fansen är kluvna. Vissa gillar att bandet fortsätter, med Tommy Thayer och Eric Singer som ersättare - och med samma makeup som - Ace Frehley respektive Peter Criss. Andra menar att Frehley och Criss borde komma tillbaka, annars kan bandet lika gärna lägga ned.

Efter ett elvaårigt uppehåll gav bandet ut ny musik med Sonic Boom 2009 och Monster 2012. Framför allt den senare skivan hyllades av branschpressen. Obegripligt, enligt min mening, jag tycker låtmaterialet är en skugga av det som bandet åstadkom under sin storhetstid. Men jag har haft fel förr.

Debutalbumet Kiss är hur som helst en 40-åring väl värd att fira.

Hamell On Trial släpper ny skiva

25 februari släpper Hamell On Trial sitt nionde studioalbum, The Happiest Man In The World.

Nu råkar det vara så att åtta av dessa låtar redan har släppts en gång, tidigt i fjol, under namnet Ed Hamell Is The Happiest Man In The World.

Enligt Hamell själv så berodde denna release på att hans nya skivbolag, New West Records, ville testa förutsättningarna för en riktig albumrelease.

Uppenbarligen gick det bra, så nu får vi de tidigare åtta låtarna, plus fem låtar till. Åh, ja, tre av de åtta "gamla" låtarna har spelats in i nya versioner. Låtarna som fanns med på fjolårets albumversion är markerade med en stjärna (*).

1. Artist In America *
2. Happiest Man In The World *
3. Bobby And The Russians
4. Global Tattoo
5. Together *
6. Ain't That Love? *
7. Lappa Oo Mau Mau *
8. Richard's Got A Job *
9. Whores
10. Gods At Odds
11. Jennifer's Strippin' Again *
12. Mom's Hot
13. Blessed *

Andy Summers gör rockcomeback

Förre The Police-gitarristen Andy Summers fick uppenbarligen smak för att spela rock efter The Polices återföreningsturné 2007-2008.

Nu kommer hans nya band Circa Zero, tillsammans med Rob Giles, med skivan Circus Hero (om du säger både bandnamnet och albumnamnet högt så fattar du grejen), releasedatum är 25 mars.

Smakprovet Levitation låter mycket The Police, men de kan naturligtvis aldrig kopiera vare sig Stings sång eller Stewart Copelands frenetiska trumspel.

Läs mer och lyssna på Levitation via Billboards sajt.

Det obegripliga i att Mikael Wiehe inte valdes in i Swedish Music Hall of Fame

Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Entombed, Jan Johansson, Stina Nordenstam, Monica Zetterlund, The Latin Kings, Ebba Grön, Roxette, Nationalteatern, Eva Dahlgren och Abba.

Det är de tolv första artisterna och grupperna som väljs in i Swedish Music Hall of Fame. Namnen aviserades i torsdags, 6 februari.

Oklanderliga val, jag kan egentligen inte argumentera mot något av dem. Eller jo, jag kan sätta frågetecken för om Eva Dahlgren verkligen gjort "avgörande och bestående insatser" för svensk musik. Det råder inget tvivel om att hon FÖR SIN TID är en viktig artist, men jag undrar om vi sjunger Eva Dahlgren-sånger ens om 50 år?

Jag tror att vi sjunger Mikael Wiehe-sånger om 50 år. För det är det som är det mest obegripliga i juryns val av de första tolv artisterna - hur kan man förbise Mikael Wiehe i ett sådant urval?

Jag förstår att man har resonerat i en helhet här, att denna grupp om tolv artister ska framstå som en väl avvägd samling, med representanter för både ditt och datt. Jag antar att med Nationalteatern ansågs "proggkvoten" fylld. Jag nekar inte till Nationalteaterns inflytande och originalitet. Men Wiehe är viktigare - har en digrare och bredare produktion, har haft ett större inflytande på fler artister.

För att sätta det hela i perspektiv kan vi ta ett namn som är jämförbart med Wiehe; Ulf Lundell. Ungefär lika lång karriär, ungefär lika diger produktion. Men vi kan hävda att Evert Taube och Cornelis Vreeswijk är förebilderna som gör Lundell möjlig. Därav inget Ulf Lundell-inval denna gång. Det köper jag. Och Lundells tid för inval kommer, någonting annat är omöjligt. 

Men återigen, Wiehe är viktigare, även viktigare än Lundell. Har varit mer av banbrytare, satt större musikaliska avtryck. Har större originalitet än Lundell, större musikalisk bredd.

Vad har Mikael Wiehe gjort? En passande fråga att ställa när han firar 50 år som artist.

Jo, han var den primära låtskrivaren i ett band som blev gränsöverskridande mellan progg och pop, som var enormt populära och drog jättepubliker till landets folkparker och sålde mängder av skivor - Hoola Bandoola Band. Som spelade in sånger som är klassiska - alltifrån Jakten på Dalai Lama till Vem kan man lita på, Fred (Till Melanie) och Keops Pyramid.

När Hoola Bandoola Band gjorde turnécomeback i mitten på 90-talet drog bandet storpublik igen.

Mikael Wiehes solokarriär har det vid här laget renderat en betydligt mer omfattande produktion än vad Hoola Bandoola Bands relativt korta karriär gjorde. Wiehe har efter Hoola Bandola Band åstadkommit ännu fler klassiska låtar - Flickan och kråkan, Titanic, Kom hem till mig, En sång till modet, Lindansaren, Mitt hjärtas fågel, Som en duva, med flera.

Mikael Wiehe är också en stor tolkare av andras musik, han har sjungit allt ifrån Leonard Cohen till Woody Guthrie. Men framför allt har han tolkat Bob Dylan, på flera skivor, och här och där har han slängt in strösånger från Dylan på sina album. Wiehe är något av den officiella svenska uttolkaren av Dylan vid det här laget. Jag ser fram emot att Wiehe tar sig an nutida Dylan, mannen som sedan 2001 har en ny kreativ topp vid drygt 70 års ålder, med album som Love & Theft, Modern Times och Tempest. På dessa skivor finns en ny sångskatt för Wiehe att tolka.

Tolkat Dylan har Mikael Wiehe också gjort tillsammans med andra artister, som Totta Näslund och Ebba Forsberg. För Wiehe är en i högsta grad samarbetande musiker, som hade sitt mångåriga partnerskap med Björn Afzelius, innan dennes bortgång. Wiehe/Afzelius firade ju inte bara triumfer i Hoola Bandoola Band utan också som storsäljande duo. Wiehe har också spelat in skivor med Jacques Werup, Åge Aleksandersen, Julio Numhauser - med flera.

Wiehe har även skrivit musik för teater, film och tv.

När Wiehe 2002 samlade sina sånger i den tjocka luntan Sångerna (se omslaget ovan) blev det nästan 700 sidor, med över 40 års samlad produktion.

På senare år har Mikael Wiehe laddat om sin karriär med skivor som En gammal man och Isolde. TV4-programmet Så mycket bättre spred Wiehes sånger på bästa sändningstid.

Min poäng: Få eller inga andra svenska artister har motsvarande meritlista att hänvisa till, och då har jag ändå inte nämnt priser och utmärkelser eller konkreta försäljningssiffror.

Om Mikael Wiehe inte väljs in i Swedish Music Hall of Fame nästa år så begriper jag inte hur juryn resonerar.

Mest spelade i januari

Dessa låtar lyssnade jag oftast på under januari månad:

1. Second Hand News, Fleetwood Mac
2. How Am I Gonna Be Me, Scott Miller
3. Sentimental Hygiene, Warren Zevon
4. Everything, Alanis Morissette
5. Charcot, Anja Bigrell
6. (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes, Elvis Costello
7. Coup de Grace, Motörhead
8. All Loved Up, Fish
9. Garanterat individuell, Hoola Bandoola Band
10. The Partisan, Leonard Cohen