Evert Taube,
Cornelis Vreeswijk,
Entombed,
Jan Johansson,
Stina Nordenstam,
Monica Zetterlund,
The Latin Kings,
Ebba Grön,
Roxette,
Nationalteatern,
Eva Dahlgren och
Abba.
Det är de tolv första artisterna och grupperna som väljs in i Swedish Music Hall of Fame. Namnen aviserades i torsdags, 6 februari.
Oklanderliga val, jag kan egentligen inte argumentera mot något av dem. Eller jo, jag kan sätta frågetecken för om Eva Dahlgren verkligen gjort "avgörande och bestående insatser" för svensk musik. Det råder inget tvivel om att hon FÖR SIN TID är en viktig artist, men jag undrar om vi sjunger Eva Dahlgren-sånger ens om 50 år?
Jag tror att vi sjunger
Mikael Wiehe-sånger om 50 år. För det är det som är det mest obegripliga i juryns val av de första tolv artisterna - hur kan man förbise Mikael Wiehe i ett sådant urval?
Jag förstår att man har resonerat i en helhet här, att denna grupp om tolv artister ska framstå som en väl avvägd samling, med representanter för både ditt och datt. Jag antar att med Nationalteatern ansågs "proggkvoten" fylld. Jag nekar inte till Nationalteaterns inflytande och originalitet. Men Wiehe är viktigare - har en digrare och bredare produktion, har haft ett större inflytande på fler artister.
För att sätta det hela i perspektiv kan vi ta ett namn som är jämförbart med Wiehe;
Ulf Lundell. Ungefär
lika lång karriär, ungefär lika diger produktion. Men vi kan hävda att
Evert Taube och Cornelis Vreeswijk är förebilderna som gör Lundell
möjlig. Därav inget Ulf Lundell-inval denna gång. Det köper jag. Och Lundells tid för inval kommer, någonting annat är omöjligt.
Men återigen, Wiehe är viktigare, även viktigare än Lundell. Har varit mer av banbrytare, satt större musikaliska avtryck. Har större originalitet än Lundell, större musikalisk bredd.
Vad har Mikael Wiehe gjort? En passande fråga att ställa när han firar 50 år som artist.
Jo, han var den primära låtskrivaren i ett band som blev gränsöverskridande mellan progg och pop, som var enormt populära och drog jättepubliker till landets folkparker och sålde mängder av skivor -
Hoola Bandoola Band. Som spelade in sånger som är klassiska - alltifrån
Jakten på Dalai Lama till
Vem kan man lita på,
Fred (Till Melanie) och
Keops Pyramid.
När Hoola Bandoola Band gjorde turnécomeback i mitten på 90-talet drog bandet storpublik igen.
Mikael Wiehes solokarriär har det vid här laget renderat en betydligt mer omfattande produktion än vad Hoola Bandoola Bands relativt korta karriär gjorde. Wiehe har efter Hoola Bandola Band åstadkommit ännu fler klassiska låtar -
Flickan och kråkan,
Titanic,
Kom hem till mig,
En sång till modet,
Lindansaren,
Mitt hjärtas fågel,
Som en duva, med flera.
Mikael Wiehe är också en stor tolkare av andras musik, han har sjungit allt ifrån
Leonard Cohen till
Woody Guthrie. Men framför allt har han tolkat
Bob Dylan, på flera skivor, och här och där har han slängt in strösånger från Dylan på sina album. Wiehe är något av den officiella svenska uttolkaren av Dylan vid det här laget. Jag ser fram emot att Wiehe tar sig an nutida Dylan, mannen som sedan 2001 har en ny kreativ topp vid drygt 70 års ålder, med album som
Love & Theft,
Modern Times och
Tempest. På dessa skivor finns en ny sångskatt för Wiehe att tolka.
Tolkat Dylan har Mikael Wiehe också gjort tillsammans med andra artister, som
Totta Näslund och
Ebba Forsberg. För Wiehe är en i högsta grad samarbetande musiker, som hade sitt mångåriga partnerskap med
Björn Afzelius, innan dennes bortgång. Wiehe/Afzelius firade ju inte bara triumfer i Hoola Bandoola Band utan också som storsäljande duo. Wiehe har också spelat in skivor med
Jacques Werup,
Åge Aleksandersen,
Julio Numhauser - med flera.
Wiehe har även skrivit musik för teater, film och tv.
När Wiehe 2002 samlade sina sånger i den tjocka luntan
Sångerna (se omslaget ovan) blev det nästan 700 sidor, med över 40 års samlad produktion.
På senare år har Mikael Wiehe laddat om sin karriär med skivor som
En gammal man och
Isolde. TV4-programmet
Så mycket bättre spred Wiehes sånger på bästa sändningstid.
Min poäng: Få eller inga andra svenska artister har motsvarande meritlista att hänvisa till, och då har jag ändå inte nämnt priser och utmärkelser eller konkreta försäljningssiffror.
Om Mikael Wiehe inte väljs in i Swedish Music Hall of Fame nästa år så begriper jag inte hur juryn resonerar.
