"If you got a blacklist, I want to be on it...."

Entusiasmen hos publiken som såg Billy Bragg på Pustervik i Göteborg gick inte att ta fel på. Är man elak bygger entusiasmen mycket på nostalgi - vi sjunger glatt med i de gamla kampsångerna från förr, men hur många av oss orkar vara aktivister i dag? Är man snäll så har Billy Bragg fortfarande glöden och energin att väcka riktigt engagemang hos publiken. Denna fredagskväll lutar jag åt den senare förklaringen.

Billy Bragg har skaffat skägg ("som Kenny Rogers, enligt Bragg själv) och countryskjorta. Men att han spelar country är inget nytt - det har alltid funnits "twang" i min musik, säger han och spelar som bevis på detta en pigg version av You Woke Up My Neighbourhood från Don't Try This At Home.

Han reflekterar också över termen Americana och kommer fram till att det är country för folk som gillar The Smiths. Och surar över att Morrissey inte nämner Bragg i sin bok ("Jag tror inte det i alla fall, han hade inget index i boken och jag orkade inte läsa 400 sidor.)

Så där håller han på - en konsert med Billy Bragg är lika mycket musik som ståuppkomedi. Men en skillnad jämfört med en del tidigare konserter är att Bragg denna kväll är väldig distinkt. Visst, han skojar, men drar inte ut på det utan verkar veta precis vad han vill säga i varje mellansnack.

Mot slutet, när han radar upp de gamla favoriterna - A New England, Milkman of Human Kindness, Waiting For The Great Leap Forwards, Help Save The Youth of America (med flera) - så håller han några väl avvägda politiska brandtal. Trots att Margaret Thatcher är död (beskedet fick Bragg när han gick omkring i Calgary och letade efter gratis wifi) så lever vi fortfarande med konsekvenserna av den politik hon sjösatte med start 1979 - andelen fackanslutna sjunker, de rika blir rikare, klyftorna ökar...

Det verkliga hotet, är att cynismen sprider sig hos dem som en gång trodde på en bättre värld. Cynismen som gör att folk ger upp och tror att ingenting är möjligt att förändra. Det finns gott om politiker som uppmuntrar detta, att vi medborgare ska tycka att politiken är någonting jobbigt och opåverkbart. Att allting blir likadant oavsett vem vi väljer.

Då hamnar vi också i en situation där folk börjar leta syndabockar. Då växer rasismen, främlingsfientligheten, främlingsrädslan... Det är hotet i hela Europa och världen i dag.

Hur förändra detta? Vi måste bli aktivister, det finns ingen annan väg framåt, enligt Bragg. Alla kan inte vara aktivister jämnt, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Men vi kan alla göra någonting, någon gång.

Alla vi medelålders, politiktrötta gubbar och gummor på Pustervik fick i alla fall tillfälligt lite livsandar inblåsta i oss av Billy Bragg och hans utmärkta band.

PS: De nya låtarna från skivan Tooth and Nail som är på bilden ovan är fortfarande ganska tråkiga. Så köp hellre en samling av de gamla låtarna, om du aldrig har hört Billy Bragg tidigare. DS