Pledge Music allt vanligare

När relativt etablerade artister som Rickie Lee Jones, The Presidents of The United States of America och The Hold Steady vänder sig till Pledge Music för att finansiera sina kommande skivor, då är det ett tecken på att någonting har hänt.

The Hold Steady verkar ha bäst kommersiella förutsättningar, de nådde målet för sin cover-EP på bara någon dag. The Presidents of The United States är på väg att nå sitt mål - 95 procent, just nu. Rickie Lee Jones å andra sidan har bara nått 43 procent, i skrivande stund.

"The new business of making music", skriver Pledge Music på sin sajt. Så är det kanske.

Glöm inte att stödja Rickie Lee Jones.

Omslaget till Amy Rays nya album

Om det var någon som tvivlade på att Amy Ray kör country på nästa album så lär omslaget till Goodnight Tender undanröja de sista tvivlen.

I min bok är det Amy Ray som är den bättre låtskrivaren i Indigo Girls. Det är inget fel på Emily Saliers låtar heller, men i regel är det Rays sånger som brukar stanna kvar hos mig, i alla fall.

Albumet släpps 28 januari.

Mogen och vital countryrock

Scott Miller gjorde tillsammans med Rayna Gellert en av 2012 års glada överraskningar, ep:n Co-Dependents. Nu återkommer han på egen hand med Big Big World, men Gellert finns med på ett hörn även här, med sin fiol.

Big Big World lyckas kombinera renodlade countryspår med melodiös pop (t ex Heavy On My Mind) och brötig rock (I Gave You The Power). Det låter sammanhållet, trots bredden.

Miller har ett öra för en hållbar refräng och har fått till en lika engagerande samling sånger som på Co-Dependents.

Stämningsfull debut

Witch house kallades det när grupper som Creep kom fram för några år sedan. Själva har de kallat sin musik för trip hop men genrebeteckningar är egentligen oväsentliga.

Det tog ett par år med fem fina singlar innan debutalbumet, Echoes, blev färdigställt och släpptes, i måndags, 11 november. Det är lite synd att samtliga dessa fem singlar finns med på albumet och att endast fem av låtarna är nya.

Men samtidigt är helheten i Echoes någonting helt nytt. Den drömska stämningen som infinner sig när man lyssnar igenom hela albumet har Creep inte åstadkommit tidigare, med sina singlar. Helt klart så motsvarande Lauren Flax och Lauren Dillard de höga förväntningar som åtminstone jag hade.

Ett av årets bästa album.

Därför bör Abba återförenas

En återförening är "självklart något som vi tänker på", säger Agnetha Fältskog till tyska veckomagasinet Welt am Sonntag, refererar Aftonbladet.

En återförening av Abba? Varför? Varför inte?

Invändningarna är uppenbara: Det är 40 år sedan debutalbumet Ring, Ring. Vi kan aldrig göra nu till då, Abba i dag är inte Abba på 70-talet. Vi vill inte se Agnetha, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Anni-Frid Reuss i scenkläderna från Australienturnén 1977.

Men...

När Abba var aktiva och som störst, så var recensenter och artistkollegor kallsinniga till gruppen. Det är först 10, 20, 30 år efter storhetstiden som alla kastar lovord över bandet. En återförening skulle ge oss möjligheten att verkligen hylla bandet Abba, inte bara låtskrivarna Andersson-Ulvaeus som fått rätt mycket hyllningar även under sin post-Abba-karriär. Det finns nutida artister som ser Abba som ikoner och som skulle komma springande omedelbart om de fick en chans till ett gästinhopp på en Abbakonsert.

Det går att göra en värdig comeback, även när man närmar sig pensionsåldern. Det har vi sett otaliga exempel på, och vi ser exempel på artister där ute som är 60 plus eller till och med 70 plus och är oerhört bra fortfarande. Abba behöver inte spöka ut sig i tajta scenkläder. Det är de tidlösa låtarna vi vill höra, och få en möjlighet att hylla bandet.

2014 är det 40 år sedan Waterloo vann Eurovisionsschlagerfestivalen. Även om både Björn Ulvaeus och Benny Andersson i princip sagt oåterkalleligt nej så tror jag att medvetandet gryr om att medlemmarna inte är odödliga och att det kanske ändå bör göras nu - om det någonsin ska göras. Många band har haft den här känslan; okej, kanske bäst att ta en vända till, medan vi ännu är i livet (Lex Black Sabbath).

En återförening behöver inte betyda en världsturné med 150 konserter, spridda över två år. Det kan vara en betydligt mer begränsad historia. Några få spelningar, kanske 8-10, i utvalda europeiska städer. London, Berlin, Paris, Köpenhamn, Stockholm, Amsterdam, Madrid, Rom... Jag ser inte USA eller Australien som tänkbara.

En återförening skulle naturligtvis ge enorma summor - Abba behöver inte pengarna, överskottet när turnén betalats kan gå till något välgörande ändamål som alla fyra känner för.

Så kommer det att hända? Grundtipset är tyvärr fortfarande nej.

Oddsen är betydligt bättre för någon minimal typ av återförening, kanske för en tv-inspelning där medlemmarna inte ens spelar tillsammans, men låter sig intervjuas om Abba-tiden.

"If you got a blacklist, I want to be on it...."

Entusiasmen hos publiken som såg Billy Bragg på Pustervik i Göteborg gick inte att ta fel på. Är man elak bygger entusiasmen mycket på nostalgi - vi sjunger glatt med i de gamla kampsångerna från förr, men hur många av oss orkar vara aktivister i dag? Är man snäll så har Billy Bragg fortfarande glöden och energin att väcka riktigt engagemang hos publiken. Denna fredagskväll lutar jag åt den senare förklaringen.

Billy Bragg har skaffat skägg ("som Kenny Rogers, enligt Bragg själv) och countryskjorta. Men att han spelar country är inget nytt - det har alltid funnits "twang" i min musik, säger han och spelar som bevis på detta en pigg version av You Woke Up My Neighbourhood från Don't Try This At Home.

Han reflekterar också över termen Americana och kommer fram till att det är country för folk som gillar The Smiths. Och surar över att Morrissey inte nämner Bragg i sin bok ("Jag tror inte det i alla fall, han hade inget index i boken och jag orkade inte läsa 400 sidor.)

Så där håller han på - en konsert med Billy Bragg är lika mycket musik som ståuppkomedi. Men en skillnad jämfört med en del tidigare konserter är att Bragg denna kväll är väldig distinkt. Visst, han skojar, men drar inte ut på det utan verkar veta precis vad han vill säga i varje mellansnack.

Mot slutet, när han radar upp de gamla favoriterna - A New England, Milkman of Human Kindness, Waiting For The Great Leap Forwards, Help Save The Youth of America (med flera) - så håller han några väl avvägda politiska brandtal. Trots att Margaret Thatcher är död (beskedet fick Bragg när han gick omkring i Calgary och letade efter gratis wifi) så lever vi fortfarande med konsekvenserna av den politik hon sjösatte med start 1979 - andelen fackanslutna sjunker, de rika blir rikare, klyftorna ökar...

Det verkliga hotet, är att cynismen sprider sig hos dem som en gång trodde på en bättre värld. Cynismen som gör att folk ger upp och tror att ingenting är möjligt att förändra. Det finns gott om politiker som uppmuntrar detta, att vi medborgare ska tycka att politiken är någonting jobbigt och opåverkbart. Att allting blir likadant oavsett vem vi väljer.

Då hamnar vi också i en situation där folk börjar leta syndabockar. Då växer rasismen, främlingsfientligheten, främlingsrädslan... Det är hotet i hela Europa och världen i dag.

Hur förändra detta? Vi måste bli aktivister, det finns ingen annan väg framåt, enligt Bragg. Alla kan inte vara aktivister jämnt, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Men vi kan alla göra någonting, någon gång.

Alla vi medelålders, politiktrötta gubbar och gummor på Pustervik fick i alla fall tillfälligt lite livsandar inblåsta i oss av Billy Bragg och hans utmärkta band.

PS: De nya låtarna från skivan Tooth and Nail som är på bilden ovan är fortfarande ganska tråkiga. Så köp hellre en samling av de gamla låtarna, om du aldrig har hört Billy Bragg tidigare. DS

Mest spelade låtarna i oktober

Dessa låtar har jag lyssnat på oftast i min Ipod under oktober månad:

1. UR, Alanis Morissette
2. Chain My Name, Polica
3. 31 Today, Aimee Mann
4. Without You, Fleetwood Mac
5. Vicious, Lou Reed
6. Dixie Flyer, Randy Newman
7. How Am I Gonna Be Me, Scott Miller
8. Any Weather, Joan Jett
9. Your Dad Did, John Hiatt
10. King of The Night Time World, Kiss