Lou Reed förknippas främst med Velvet Underground samt sin egen tidiga solokarriär då låtar som Vicious, Perfect Day och Walk On The Wild Side blev hits.
Men jag gillade Lou Reed ända fram till och med hans ganska hårt sågade skiva tillsammans med Metallica, Lulu, som alltså blev hans sista skiva, bortsett från eventuella efterlämnade inspelningar gjorda efter det samarbetet. Lustigt nog - eller vad man nu ska säga - så lyssnade jag på Lulu så sent som i eftermiddags, bara några få timmar innan dödsbudet kom.
Jag gillade hans monumentala dubbelskiva The Raven från 2003, som blev nästan lika sågad som Lulu. Jag gillade till och Metal Machine Music, som beskrevs som rent oljud.
Jag gillade kort sagt nästan allting som Lou Reed gjorde. Och då är det rätt sorgligt när en sådan artist går bort.
Faktum är dock att hans finaste stund inte var varken Velvet Underground eller Transformer eller någon av de mer ikoniska skivorna. Det tycker jag i stället att hyllningen och kärleksförklaringen till Andy Warhol - Songs for Drella - var. Tillsammans med Velvet Underground-kollegan John Cale gjorde Reed denna sångcykel om deras forne mentor och lyckades skapa en någorlunda sammansatt bild, inte bara ett platt hjälteporträtt.
Därför blir det ännu starkare när Lou Reed i albumets sista sång (Hello It's Me) sjunger:
"Andy it's me
Haven't seen you in a while
I wish I'd talked to you more
When you were alive."
Nu får Lou och Andy äntligen tillfälle att pratas vid igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar