Randy Newman släpper (förhoppningsvis) ett nytt album nästa år

I den här videon berättar Randy Newman att han jobbar på ett nytt album just nu som förhoppningsvis släpps nästa år.

Bortsett från de oräkneliga filmsoundtracks han släpper vart och vartannat år så är Newmans senaste album Harps and Angels som kom ut 2008.

Releasedatum för Amy Rays nya skiva

21 januari eller 28 januari släpps Amy Rays nya skiva Goodnight Tender.

Enligt Youtube-klippet ovan är datumet 21 januari, men 28 januari har förekommit i tidningsartiklar.

Detta är Amy Rays femte soloskiva. Så sent som i fjol släppte hon Lung of Love, en alldeles utmärkt samling sånger.

Något datum för en ny Indigo Girls-skiva finns inte, men bandet spelar regelbundet.

Lou Reed 1942-2013

Tyvärr får vi skriva dödsrunor över allt fler av våra favoritrockartister. Tidigare i år avled J.J. Cale och på söndagen gick stilbildaren och ikonen Lou Reed bort, vid 71 års ålder.

Lou Reed förknippas främst med Velvet Underground samt sin egen tidiga solokarriär då låtar som Vicious, Perfect Day och Walk On The Wild Side blev hits.

Men jag gillade Lou Reed ända fram till och med hans ganska hårt sågade skiva tillsammans med Metallica, Lulu, som alltså blev hans sista skiva, bortsett från eventuella efterlämnade inspelningar gjorda efter det samarbetet. Lustigt nog - eller vad man nu ska säga - så lyssnade jag på Lulu så sent som i eftermiddags, bara några få timmar innan dödsbudet kom.

Jag gillade hans monumentala dubbelskiva The Raven från 2003, som blev nästan lika sågad som Lulu. Jag gillade till och Metal Machine Music, som beskrevs som rent oljud.

Jag gillade kort sagt nästan allting som Lou Reed gjorde. Och då är det rätt sorgligt när en sådan artist går bort.

Faktum är dock att hans finaste stund inte var varken Velvet Underground eller Transformer eller någon av de mer ikoniska skivorna. Det tycker jag i stället att hyllningen och kärleksförklaringen till Andy Warhol - Songs for Drella - var. Tillsammans med Velvet Underground-kollegan John Cale gjorde Reed denna sångcykel om deras forne mentor och lyckades skapa en någorlunda sammansatt bild, inte bara ett platt hjälteporträtt.

Därför blir det ännu starkare när Lou Reed i albumets sista sång (Hello It's Me) sjunger:

"Andy it's me
Haven't seen you in a while
I wish I'd talked to you more
When you were alive."

Nu får Lou och Andy äntligen tillfälle att pratas vid igen.

Ulf Lundells nya album släpps 27 november

20 november är Ulf Lundells 64:e födelsedag. På nya skivan Trunk finns en låt som heter 63 i november. (Ursprungligen skulle skivan släppts 20 november, men flyttades sedan till 27 november.)

Det är ingen nyhet att Ulf Lundell är intresserad av ålder. På fjolårets mycket bra "comeback", dubbelskivan Rent förbannat, så sjöng han att "jag är inne på mina 60" och under sommarturnén berättade han om sina våndor inför att fylla 64, vilket faktiskt är den åldern han uppnår 20 november. Att kalla en låt för 63 i november förefaller vara en besvärjelse inför just den åldern, "When I'm 64".

Nya skivan började som en singel eller EP men växte ut till ett album med tolv låtar. Bandet som ackompanjerar Lundell är de trogna turnékompisarna - Jan Bark, Jens Frithiof, Marcus Olsson, Andreas Dahlbäck och Surjo Benigh. Mest intressant av gästmusikerna på skivan är Pelle Ossler.

Trunk är Ulf Lundells 28:e studioalbum (inräknat skivan som medföljde boken En öppen vinter samt Fanzine, som delvis är inspelad live).

Låtlistan ser ut så här:

Vi är inte arbetslösa
När vi var kungar
Det går som smort
Som en fyr i natten

Poker i Karibien
L-bows & Kash
63 i november
Gå på tvärs
Fritt fall
Kom hem igen
El perro
Jag vill ha fest

Fleetwood Mac gav valuta för pengarna

Det är ju det här med mobilbilder från konserter. Tro mig, bilden ovanför föreställer Fleetwood Mac, men jag vet att den snarast ser ut som en impressionistisk målning. John McVie är åtminstone igenkännbar med sin bas och sin vita keps och du kan då ana dig till att det är Stevie Nicks och Mick Fleetwood bredvid honom.

Fleetwood Mac var himla glada i att spela i kväll, de höll på i nästan tre timmar och på slutet var bandet mer sugna på att stanna kvar än publiken. Konstigt nog slutade de inte som jag hade trott med Don't Stop, utan fortsatte in i kaklet och avslutade med den udda lilla sången Say Goodbye från det senaste studioalbumet, Say You Will, som kom ut redan för nio år sedan. (Sedan dess har de släppt en ep, i år, kallad Extended Play, från vilken de spelade två spår, Sad Angel och Without You.)

Obegripligt nog var publiken mest förtjust när Lindsey Buckingham ägnade sig åt sina långtråkiga gitarrsolon. Otvivelaktigt är Buckingham en ytterst talangfull herre, vad gäller såväl musicerandet som komponerandet, men den verkliga kryddan i det här bandet är ändå Stevie Nicks. Hennes Gold Dust Woman, Sara, Gypsy och (solospåret) Stand Back var kvällens höjdpunkter. Rhiannon kom lite för tidigt i setet för att Nicks röst skulle vara uppvärmd, hon lät mest svag och lätt kraxig. Landslide är alltid fin, men höjde sig inte över mängden denna kvällen.

John McVie stod som alltid i bakgrunden, medan Mick Fleetwood fick breda ut sig i ett trumsolo, ackompanjerat av glada vrål. Åtminstone festligare än de flesta trumsolon.

Var det något spår som saknades? Ja, självklart alla Christine McVies gamla paradnummer, det hade varit pricken över i:et att få höra Songbird, men så roligt får vi inte ha det när hon inte längre är med i bandet.

"Remember, the Mac is back", var det sista som Mick Fleetwood sade innan bandet lämnade scenen.

Ett av årets bästa album

Jag har nu i några dagar frossat i Polica, framför allt deras första album Give You The Ghost som kom ut i fjol.

Deras andra och senaste album, Shulamith (titeln refererar till feministen Shulamith Firestone som avled i fjol), släpptes först i dag, varför jag bara har hunnit lyssna på skivan två gånger.

Det står redan klart att det är ett av årets bästa album, om inte det allra bästa. Det får tiden utvisa. Har ni inte upptäckt Polica än? Skyll er själva. Eller rättare sagt, lyckosar som fortfarande får lyssna på deras skivor för första gången!

Lyssna på Brooke Waggoners nya liveskiva

Via Brooke Waggoners sajt kan du provlyssna på hennes nya liveskiva, som släpptes i går.

Det låter bra, och andas lite av den spontanitet som de senare studioskivorna inte riktigt har haft på samma sätt som Waggoners första skivor (ep:n Fresh Pair of Eyes och albumet Heal For The Honey). Den här känslan av lekfullhet, av infall.

Studioskivan Originator som kom i våras kan nog vara värd en omlyssning.

Bästa Dylankonserten på mycket länge

Bilden ovan föreställer Bob Dylans scen på Stockholm Waterfront på söndagskvällen. Eftersom det var fotoförbud så var jag för feg för att fota under själva konserten.

Det var skönt att äntligen slippa obligatoriska Globen för en Stockholmskonsert med Bob Dylan. Stockholm Waterfront är inte världens mysigaste lokal men den har en rimlig storlek och ljudet är helt okej. 

Bob Dylan var dessutom på gott humör. När Dylan är på gott humör betyder det inte att han dansar och ler, utan att han viftar lite med ena handen och vickar förstrött på ena benet. Med de måtten mätt var det rena känsloexplosionen när han gestikulerade i slutet av sista låten i ordinarie set, Long And Wasted Years. Stående ovationer utbröt, naturligtvis. 

Setlistan dominerades av hans senare skivor - allra senaste skivan Tempest var rikligt representerad med hela sex spår. Av de gamla favoriterna fick vi pliktskyldiga versioner av All Along The Watchtower och Blowing In The Wind. Mer inspirerade versioner av She Belongs To Me, Tangled Up In Blue och Simple Twist of Fate. 

Mina favoriter under kvällen var What Good Am I från fantastiska Oh Mercy och Forgetful Heart, från senaste skivan, en låt där Dylans numera åldrade och spruckna röst lät riktigt bra.

Kvällens riktigt stora överraskning, var Waiting For You, en låt som Bob Dylan endast spelat två (!) gånger tidigare, 21 och 22 november 2005 - om statistiken på Dylans webbsajt är rätt...

Nästa veckas bästa släpp

I nästa vecka, onsdag 16 oktober, släpps live-DVD:n Live At Sweden Rock, av Europe.

Enligt många kritiker var Europes 30-årsjubileumskonsert en riktig höjdpunkt i somras. Jag såg tyvärr själv inte konserten, men deras konsert på Hovet i fjol var en riktig höjdare.

DVD:n innehåller hela 28 låtar, varav gästspel från Thin Lizzys (numera Black Star Riders) Scott Gorham och Michael Schenker (UFO, MSG m.fl.) får sägas utgöra några höjdpunkter.

Alla vi som trodde att de var slut när de hade uppehåll under Joey Tempests soloår får erkänna att vi hade fel.

Nytt album från Prefab Sprout

I dag, 4 oktober, släpps Crimson/Red, Prefab Sprouts nya album och det första sedan 2009 års Let's Change The World With Music.

Jag har bara följt Paddy McAloon och Prefab Sprout sporadiskt. Som alla andra köpte jag From Langley Park To Memphis, ett lysande album full med snygg, extremt välproducerad pop.

Jordan The Comeback och Andromeda Heights lyssnade jag på några gånger, och Paddy McAloons soloalbum I Trawl The Megahertz kanske jag lyssnade på en eller två gånger, utan att begripa.

Nu kommer Crimson/Red och det låter fullständigt lysande. En skiva av samma kaliber som From Langley Park To Memphis, helt uppenbart. Ordet "elegant" kommer för mig, liksom, naturligtvis, "intelligent".

Mest spelade i september

Dessa låtar har jag lyssnat mest på i min Ipod under september månad:

1. If I Could Give All My Love (Or Richard Manuel Is Dead), Counting Crows
2. Är vi lyckliga nu, Ulf Lundell
3. When I'm President, Ian Hunter
4. Offing, Julianna Barwick
5. Wild Creatures, Neko Case
6. Jerusalem, Patrick Wolf
7. Shotgun, Sheryl Crow
8. Old England, The Waterboys
9. Radio Nowhere, Bruce Springsteen
10. Woman's World, Cher