Den som väntar på något gott

Mikael Wiehes nya skiva Isolde släpptes 11 september. Att den inte dyker upp i digitala kanaler förrän 20 september har varit irriterande och visar också hur musik(affärs)landskapet har förändrats.

En CD-skiva är i dag en icke-händelse, det vi väntar på är Spotify- eller Itunes-releaserna.

Som tur är, har väntan inte varit förgäves - Isolde är en mer lågmäld, allvarligare skiva än 2012 års En gammal man.

Jag gillar ju när Mikael Wiehe är allvarlig. Inte nödvändigtvis politisk, men allvarlig. Om jag ska jämföra Isolde med någon av hans tidigare skivor så ligger Hemingwayland nära till hands.

På Isolde sjungs det ett par duetter och naturligt nog är det duetten med Thåström som har potential att spridas i vidare kretsar. Det är bra, Isolde låter som ett överblivet Imperietspår. (Imperiet var lite underskattat, har jag just bestämt mig för.)

Glöm inte att Mikael Wiehe firar 50 år som artist med ett fåtal spelningar i höst. Läs mer här.