Ulf Lundell i högform

Jag har sett Ulf Lundell mer än 20 gånger. Så pass många gånger att de flesta spelningar inte lämnat några bestående intryck.

Exempelvis har jag sett Ulf Lundell i Uppsala tre gånger, varav den tredje gången var i Botaniska trädgården i går, 10 augusti. (En gång var i Aulan 13 november 1998 och den andra gången var på Grindstugans IP 1 juli 1999 - jag var tvungen att konsultera den utmärkta sajten Alltomuffe.nu för att konfirmera datum och platser.)

Ulf Lundells konsertform har varit varierande genom åren - dock ska sägas att han varierar mellan bra och mycket bra (och enstaka gånger något överjävla bra). Visst har jag sett Lundell mindre inspirerad någon gång, men han gör alltid ett gott jobb. (Och sedan - undantaget - så har jag sett honom riktig berusad en enda gång på scenen, i Eskilstuna sommaren 1985).

10 augusti 2013 är Ulf Lundell i oerhört skarp form. Han är koncentrerad, engagerad och levererar låtarna med ackuratess. Publikkontakten är inte direkt ohämmad - för det mesta tittar Lundell på sin teleprompter, ibland på sina medmusiker, ibland höjer han blicken och tittar bort mot horisonten - men Lundell har de facto alltid varit lite blyg inför den typen av ohämmat utlevande agerande från scenen.

Låtlistan ger något för de flesta, men vi får bara höra två låtar från senaste utmärkta dubbeln, Rent förbannat, nämligen titellåten och Är vi lyckliga nu? Han inleder med Den vassa eggen, vilket jag bestämt hade för mig att han gjorde även i Västerås på höstens turnépremiär. Låtlistan visar dock att han där började med Är vi lyckliga nu? Minnet är bra, men kort.

Mellansnacket är förväntat - någon släng mot kritikerkåren, mot regeringen och utvecklingen i Sverige och om turnerandets vedermödor (Lundell gillar inte hotellfrukostar eller hotellduschar). Kul och precis vad vi förväntar oss av vår favoritsurgubbe.

Bandet kan vara det bästa som Lundell har haft sedan Den vassa eggen-perioden - kvar från den tiden är ju gitarristen Janne Bark och ingen annan. Extra plus till rytmsektionen Surjo Benigh (bas) och Andreas Dahlbäck (trummor) som levererar ett gung som aldrig blir gubbrocksstompigt utan tvärtom känns piggt och rappt.

Det finns ingen anledning för Ulf Lundell att sluta turnera nu. Det här gänget bör köra en vinterturné!