The Rolling Stones hånade album är bättre än det mesta som släpps i dag

Perspektiv betyder väldigt mycket. När The Rolling Stones på 70-talet och början av 80-talet släppte skivor som Black And Blue, Some Girls och Emotional Rescue så blev de rätt rejält sågade. Goats Head Soup och It's Only Rock'n'Roll kom lite mer lindrigt undan, men sågs ändå som besvikelser.

Ett av skälen är att alla dessa skivor kom i kölvattnet av mästerverk som Exile On Main Street, Sticky Fingers, Let It Bleed och Beggars Banquet (hur många andra artister har presenterat en sådan stark kvartett album på raken? Bob Dylan? The Beatles?).

Det är klart, allting går att jämföra. Black and Blue är kanske ingen Sticky Fingers, men inte många album når upp till den nivån.

Jag blir själv oerhört positivt överraskad när jag i en rask följd lyssnar igenom de album som sågs som besvikelser, raden Goats Head Soup (1973) fram till och med Emotional Rescue (1980).

Det låter rått, det låter äkta. Det är inte alltid tonsäkert eller smakfullt (många funk- och discoflirtar), men det svänger, det skakar, det rör på sig. På en rullande sten växer ingen mossa. Det är helt klart.

Är det bara tid, det handlar om? Kommer vi att tolka A Bigger Bang, The Rolling Stones senaste (sista) studioalbum från 2005 som en klassiker, om 30 år?

När Stereogum listar bandets skivor, från sämst till bäst så hamnar 1986 års Dirty Work på bottenplatsen, A Bigger Bang är näst sämst och närmast dessförinnan har vi Bridges To Babylon och Voodoo Lounge. Nästan bara de senaste skivorna, alltså. Stereogum listar alla de förväntade skivorna i topp.

Jag säger så här, det är värt att återupptäcka hela The Rolling Stones 70- och 80-tal. De skivorna är bättre än det mesta som släpps i dag.

Här hittar du The Rolling Stones skivor på Itunes.